Ställde mig på vågen i morse och kände mig inte helt nöjd så att säga... Hade behövt gå ner ett kilo eller tio. :-)
Men det är inte så himla lätt när man ääääälskar godis, kakor och bullar så mycket som jag!
I alla fall så lovade jag och maken varandra väldigt högtidligt efter vägandet att
"Nu ska vi banne mig börja äta rätt, och lägga ner allt onyttigt frossande!"

Minuterna senare får jag syn på godisskålen från gårdagen som står kvar på soffbordet, känner suget efter bara EN liten bit - men hinner inte fram snabbt nog.
Maken får snabbt till en härlig spottloska som flyger rakt ner i skålen med smågodis. 
Så gick det suget över.

Han vet vad som krävs i alla fall, maken...

Med risk för att den här bloggen håller på att förvandlas till en helt insnöad, sliskig "mamma-skryt-blogg" så måste det sägas: Min 5 1/2 månaders lilla tjej sitter stadigt helt själv!!! Bara sådär.
Spännande spännande, tänker ni nu, hehe... Och JAA, tamejfaen! Det är det! =)



Och TACK för alla gulliga kommentarer om Nova i förra inlägget!

Igår fick jag värsta rycket och röjde som en galning här hemma. Allt ifrån badrum via sovrum till förråd. Jag dammade, torkade, skurade och dammsög - och NU är det fint må ni tro! Vårstädat och klart.
(Eller njae, nästan i alla fall.... Jag kan ha råkat glömma putsa fönstren.)
Maken oljade altanen och startade sedan grillen. På den slängde han på sina hemmagjorda megastora hamburgare som blev sjukt goda och som vi glatt mumsade i oss tillsammans med bröd, diverse grönsaker, dressing och klyftpotatis. Himmelskt!

Idag har jag varit en sväng ner till torget med Nellie och Nova medans Hugo var på gymnastik, ätit glass i solskenet och köpt färska snittblommor i blomsterhandeln. Fyndade även skitsnygga klassiska Adidas-dojor i skoaffären, som var nedsatta i pris och bara måste följa med mig hem!
Det hade varit en alldeles underbar dag idag med, om inte Nellie och jag sedan vi kom hem hunnit bli oense om två saker på kort tid.
Den ungen gör mig tokig med sitt trots ibland...! Hur kan man vara så envis vid blott sju (snart åtta då) års ålder??

Nu är jag hur som helst officiellt världens dummaste mamma och plötsligt jäkligt trött.
Någon som har en extra biljett till ett SPA någonstans? Gärna där det serveras mängder av alkohol i bubbelpoolen. ;-)

Maken brukar säga så när han tycker att jag är jobbig.

"Ibland älskar jag dig Petra.... IBLAND."



(Ja, jag har kors på mig. Nej, jag är inte religiös. Kors är snygga.)

Först hade jag inte tänkt skriva om det hemska som har hänt över huvud taget. Det står så mycket överallt ändå och man orkar knappt tänka på det mer.
Men så kände jag att jag nog behöver få ventilera mina känslor och åsikter i alla fall. Bara lite.

Först och främst: Varför? Varför? Varför?

Hur kan en sådan människa som Anders Eklund, ha fått gå lös så länge?!
Han har ju begått flera brott förut, om än inte riktigt lika fruktansvärda.

Vad är det för fel på vårt rättsystem i Sverige?? För något ÄR helt klart fel.

Jag tror inte på döds-straff, men lås in folk som begår grova brott FÖR GOTT! Släng bort nyckeln och sluta tro att alla förtjänar en andra chans! Alla gör inte det.

När ska det bli ändring?






 

Jag drunknar i tvätt här hemma nu. Fattar inte vad allt kommer ifrån!
Och resten av huset ser inte heller så himla roligt ut för tillfället. Mer som en krigszon. Vad hände? När hände det?
Vart var jag?

I morse var jag i alla fall på sjukhuset med Nellie. Hon skulle operera in nya rör i öronen, men det blev inställt. Så glada i hågen gick vi och köpte varsin Cornetto som vi smaskade i oss i solskenet innan vi satte oss på bussen hem igen.

Här hemma har jag mest burit runt på ett stycke väldigt kinkig Nova idag. Hon är snor-förkyld och imponerar ofta och gärna på de andra barnen genom att blåsa stora bubblor ur näsan. :-) Sovit har hon inte gjort mer än tio minuter och det märks...
Jag hade hoppats att hon skulle slockna snart, så jag kunde leka lite med min nära vän Tvättmaskinen, men när hon låter så här snörvlig och ynklig vill jag inte lägga ner henne. Lilla hjärtat!

Först hade jag tänkt att bara viiiila hela långa dagen idag (eller i alla fall den stunden de andra är på skolan/dagis och Nova sover middag - det blir väl 1,5 timma då..)
Men så bestämdes det att jag och Nova skulle möta Liza, Cecilia och hennes lille Alfons på caféet i centrum istället.

Solen sken och jag var på ett strålande humör när jag slog mig ner tillsammans med tjejerna på uteserveringen, med min cola och räksmörgås som var SÅ god! Vinden var visserligen lite kylig, men nämnde jag att solen sken? =) Balsam för själen I tell you!

     

När det blev dags att ta sig hemåt hade bussen precis gått, så jag bestämde mig för att gå. Det brukar ta ganska exakt 40 minuter om jag går i rask takt. Åtminstone tycker jag att det är rask takt.
Eller tyckte. Tills jag blev omkörd (omgådd?) av en äldre tanta i röd jacka som flaxade vilt med armarna när hon gick. Hon var säkerligen närmare 70. HALLÅÅÅ!

Jag hade haft henne strax bakom mig på gångbanan innan, men nu ökade kärringen på för att jag gick för sakta?!
Jag var i chocktillstånd.
Hon tjostade och stånkade framför mig och fortsatte flaxa med armarna efter sidorna. Ungefär som att hon försökte få upp farten genom att "ro" vinden bakåt...

Nu hade hon ju gått om mig med, så det skulle säkert kännas pinsamt för henne om jag gjorde en omkörning med min barnvagn då, tänkte jag, medkännande och generös som jag är.
Klart att tanten kunde få vinna gångbane-racet.

Inte för att jag hade behövt gå förbi henne heller - hon höll ett satans tempo! Men jag började bli lite orolig att hon skulle få en hjärtinfarkt snart, så som hon lät. Och det hade jag verkligen inte tid med!
Jag var redan sen till dagis och göra hjärt-lung-räddning på gamla damer fick inte plats på mitt pressade schema. Efter ett kort överslag med mig själv, i huvudet....

Ska jag gå förbi?

Nej det är taskigt. Jag hinner till dagis ändå.

Tänk om hon kollapsar här då, knall och fall!? Då måste jag stanna och ge mun-mot-mun eller nåt.

Tänk om hon har löständer?!?

Det har hon säkert.

Jag går om.

.... tog jag ett hårdare grepp om min barnvagn och halvsprang förbi henne.

Jag fortsatte gå snabbt (som faan) samtidigt som jag försökte se sådär viktig och stressad ut, tills jag hade tanten på betryggande avstånd. Då slog jag av till min vanliga raska takt igen.

Mmmm, jag vet. Jag är en fiiin människa.

Som rubriken lyder. Hela kvällen igår satt jag och slickade igen kuvert! Det var inbjudningarna till 30-årsfesten som skulle bli klara, så jag kan posta dem idag.
Tungan kändes tillslut som torkat flugpapper och smaken av klister gick inte att skölja bort med vare sig kaffet eller colan som jag satt och hinkade i mig för att hålla mig vaken. Klockan ett i natt var jag i alla fall klar och idag ska jag slänga högen på brevlådan. Puh!

Det är syrran som stressar mig. Jag är annars en väldigt sävlig person som gärna skjuter upp saker till sista sekunden och det bekymrar mig inte det minsta.
Men Lollo jagar som sagt på mig nu, eftersom festen är gemensam för våra makar. Här ska skrivas listor, handlas, planeras, skrivas nya listor osv heeeela tiden! She drives me crazy! =)
Förmodligen lika galen som hon blir på mitt "Jaja-det-ordnar-sig-tempo", hehe.

Ett stående skämt här hemma är mina och makens alla otrohetsaffärer. ;-)

I morse när han skulle gå till jobbet tvingade jag honom att ta med en lunchlåda med fisk och ris och för att han inte skulle få för sig att slänga maten senare sade jag:

"Du ska banne mig lukta fisk i munnen när du kommer hem!" 

Svaret jag fick var givet och leendet var brett

"Jag luktar väl alltid fisk i munnen när jag kommer från jobbet?"

Om ett par timmar ska vi åka till badhuset med alla ungarna och några kompisar. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska bada eller inte.
Tycker att det är så överskattat att plaska runt i en fisljummen simbassäng med klor och urin och gamla gubbar i alldeles för små vita (läs genomskinliga) speedos.
Sitter mycket hellre på en bänk i närheten med min cola och ler i mjugg åt stackarna som slåss om utrymmet i vattnet.
För det är ju nästan alltid trångt på badhuset. Ungar som gör kanonkulan till höger och vänster och arga pensionärer i motionsbanan. Skitkul.

Våra barn tycker ju det, så därför åker vi dit. Och maken mesar inte på en bänk som jag, utan hoppar alltid i och simmar och leker med dem, vilket de älskar. Och jag tycker faktiskt att det är kul att bara titta på. Jag blir lite varm i hjärtat av att se dem ha så roligt.
Dessutom känns det som att jag har bättre uppsikt över dem från bassängkanten än i vattnet.

Ja, så får det bli. Jag är bänkvärmare idag igen. =)

Fina mormor har förresten lyckats få tag i såna där duschmössor som jag efterlyste i ett tidigare inlägg! De där som ser ut som astronaut-hjälmar, med fönsterruta och allt. Så nu måste ju ungarna ta med och testa dem i duschen såklart. Och jag måste ta kort.
Såklart.

Kikade ut genom köksfönstret i morse och fick syn på ett träd som alltid stått utanför vår tomt.

- Nämen! Är det videung som knoppar på det där trädet? Det har jag aldrig tänkt på innan.

Maken stirrar på mig i några sekunder och säger sedan:

- Allvarligt Petra. Hur gammal ÄR du egentligen?!

Och sedan i bästa Karl Oskar-anda:

- Jag tyar icke mer!

Gjorde mina inköp för helgen tillsammans med Linda igår.
Vi körde runt våra vagnar i de smala gångarna och fjantade oss som värsta fjortisarna, medans vi deklarerade högt och tydligt för alla som ville höra hur fantastiskt bra och billigt det är med Eldorado-produkter, haha! Framförallt billigt i alla fall. (Tvättmedlet är dock grymt! Och förmodligen inte särskilt miljövänligt?)

 
 

Lite senare, när jag packat upp alla mina varor hemma, kom Anna-Karin förbi på en kaffe och visade upp sina nya snygga acryl-naglar som hon gjort på Jessicas Nice Nails. Skitfina! Jag vill också göra sådana.
Sedan pratade vi om hur vi mammor borde ta våra döttrar och dra på en skön weekendresa någonstans.
Vi ska kolla närmare på det. Jag är bara lite rädd att de andra ungarna ska känna sig åsidosatta. Kanske är bättre att mamma åker själv. ;-)

Kvällen tillbringade jag och maken med en flaska bubbel och partyplanering. Tror nog att vi ser fram emot 30-årsfesten ungefär lika mycket! Ska bli sååååå kul!! Men massor måste fixas innan, så det är nog tur att det inte är förrän i slutet av maj som Das Party äger rum.

Idag har det varit en riktig slappardag hittills. Eller, för mig och barnen i alla fall - maken var tvungen att åka till jobbet en stund.
Vi började med en god men inte särskilt hälsosam frukost (bla varm choklad med vispgrädde och chokladsås)
och sedan har allt gått i väääldigt lugnt tempo.

 

Nellie och Hugo är ute och leker vid trädkojan, Nova sover middag och Kevin är på sitt rum med kompisen Simon som ska sova över idag. De spelar garanterat dataspel eller X-box.
Dagens ungdom...... (Suckade mamman som satt vid sin dator.) ;-)

Är nog dags att börja med maten snart. Det blir fiskgryta med massor av creme fraiche, chilisauce, persilja, lök, tomater, paprika och ris här idag. Torsk-filéerna var nämligen sjukt billiga denna veckan! Go Willys, hehe!

Och så utmanar jag Terryleene också! Off course.

Idag, fast för 42 år sedan föddes min storasyster Susanne. Hon är alltså 13 år äldre än mig och den mest älskvärda människa jag någonsin träffat.
 
Hon har alltid funnits där, i vått och torrt..
När jag var runt 6 år gammal tog hon mig med på mitt första biobesök (Ronja Rövardotter), när jag var tonåring tog hon med mig till fjällen. För att inte tala om alla andra dagar och nätter jag tillbringat i hennes hus när jag var yngre..
Hon har tröstat, lyssnat, läxat upp mig när det behövts, stöttat, skrattat, kramat - ja allt man kan tänka sig! Men mest av allt har hon fått mig att känna mig älskad. Hon var som en extramamma när jag växte upp och är helt klart en av mina närmaste vänner nu när jag är vuxen, trots att jag kanske aldrig har sagt det till henne och vi ses alldeles för sällan.
Jag har alltid vetat, att vad som än händer så finns Susanne där för mig.

Och nu fyller alltså denna underbara sister of mine år! Om du läser detta så vill jag bara säga Grattis Sanna!
Jag älskar dig.

                                  
                                    Sanna med Nova, vid hennes dop
 

En stund efter att maken kommit hem ifrån jobbet igår, så skulle jag iväg med syrran och kompisen Petra.

Jag: Älskling, jag åker iväg ett tag.

Maken: Va? Vart ska du?

Jag: Jag tänkte handla lite grejer som jag behöver i bokhandeln och sedan sticka in på solariet en stund.

Maken: Du ska alltid iväg någonstans...

Jag: Själv då? Du var ju på bandy igår och sedan ska du iväg och spela på onsdag igen.

Maken: Jamen, jag spelade faktiskt bandy INNAN jag träffade dig!

Jag: Och jag hade faktiskt ETT LIV innan jag träffade DIG!

Maken (skeptiskt): Ett liv? Jag plockade ju upp dig ur rännstenen.



 
Söstra mi och jag

Hugo (femåringen) har en kompis som är lite äldre än honom, vi kan kalla honom för Nisse här i bloggen.
Egentligen så är det mest Hugo som ser upp till och vill vara Nisses kompis, för Nisse leker helst med Pelle som går i samma klass (som Nisse alltså - Ni hänger väl med?).

Men så igår lekte Nisse med Hugo hela dagen. Både ute på lekplatsen, inne hos Nisse och här hemma och jag var lika förvånad som glad för Hugos skull.

När Nisse har gått hem för att äta kommer Hugo ner för trappan med röda kinder och tindrande ögon, går ut i köket till mig och frågar lyckligt:

- Vet du vem som är Nisses BÄSTA kompis, EFTER Pelle?!

Jag hade väl mina aningar om vem som förärats den eftertraktade titeln, men svarade med ett undrande "Nej?"

" Det är JAG!! JAG är Nisse bästa kompis efter Pelle!"  nästan skriker han och fortsätter sedan lika lyckligt som innan

- Och Pelle kan inte leka idag...

- Nähä

- ...för han har ramlat ner ifrån deras balkong och slagit i huvudet och det var massa blod och han fick hjärnskakning....

- VA?!! Men GUD!

- Mmm.. tur eller hur?