Idag skulle jag mött Jenny, Jessica och Lollo och ätit ljuvlig pastasallad på ett av våra favoritställen, men jag har fått influensan och sitter istället uppkrupen i soffan iklädd raggsockar, mysbrallor och stickad kofta och fryser så jag hackar tänder. It suck´s!
Även sönerna Kevin och Hugo är hemma ifrån skola och dagis. Kevin har halsfluss och Hugo rosslade och snorade så igår kväll att jag beslöt mig för att hålla honom inne. De har dock inte alls ont av att vara sjuka, för då får de spela tv-spel och dator hela dagen. Nästan i alla fall. Ett lätt sätt att hålla barnen isolerade i varsitt rum, så de inte smittar ner resten av familjen.
Själv försöker jag hålla min febervärkande kropp uppe ett tag till här i soffan, eftersom Nova inte vill sova middag ännu trots att hon varit vaken jättelänge. Min knubbiga lilla troll-unge! Om en vecka är hon redan tre månader.. Tiden går alldeles för fort.

Apropå tid så måste jag verkligen få iväg  inbjudningarna till dopet idag! Det är bara lite drygt en vecka kvar och jag har inte ens bokat lokalen som vi ska vara i efteråt. Till och med maken börjar oroa sig så smått över att vi inte ska ha någonstans att vara med dopfikat. Vi är så stor släkt att vi omöjligt kan vara hemma hos oss. Om alla kommer så blir vi över 50 personer.
Om jag ska vara helt ärlig så är det lite med flit jag väntat till sista sekunden med att skicka ut inbjudningarna. Jag hoppas att några kanske inte kan komma pga den sena inbjudan och att folk har andra planer *skratt*.
Och får vi inte tag i någon fika-lokal, så får vi väl helt enkelt knalla upp till grillplatsen som ligger i skogen precis bakom kyrkan och dela ut korv med bröd och kaffe på thermos.
Jag vet att ni tror att jag skojar nu, men det gör jag inte.

Det är ju så oväntat också.

Klockan var ganska sent på kvällen och maken (som heter M) var på väg hem ifrån träningen. Han brukar alltid ringa och tala om att han är på ingång, men den här gången skulle han vara rolig och förställa rösten.

Maken (med porrig röst): Heej älskling, det är Henrik.

Jag: Men hej! Vart fan är du? Skynda dig hit nu, så vi hinner knulla innan M kommer hem!

Maken (upprört): Det är jag! Din MAN!

Det blev en runda till butikerna innan idag trots allt.
Nova sov ganska länge, så Nellie som slutade tidigt hann komma hem ifrån skolan och följa med. Och på Lindex mötte vi upp vännen L som är gravid. Det klär henne verkligen!
Vissa människor ser sådär snygga och rosenkindade ut när de är gravida, medans andra (läs jag) bara blir feta och otrevliga. Jag vill aldrig mer vara gravid! Graviditeten med Nova var definitivt den sista. Det vet jag säkert.
Eller, jag tror att jag vet det i alla fall... Har dock lärt mig att man aldrig ska säga aldrig.

Av någon konstig anledning blev det nästan bara grejer till Nellie idag. En kofta, en blus, ett par stövlar och ett par läskigt glittriga guld-ballerina som hon tjatade sig till. De verkligen stack i ögat, men ungen vart glad i alla fall och priset var nedsatt till hälften så min plånbok var också ganska nöjd.
Några bodysar (heter det verkligen så?) till Nova, lite smink och annat småplock blev det också. Man hittar så mycket som man behöver när man går i affärer! Åtminstone jag. Jag är helt övertygad om att shopping gör mig till en lyckligare människa. Spelar egentligen ingen roll vad jag köper, bara jag får handla något. Har jag haft en jobbig dag så blir jag garanterat på bättre humör om jag får åka iväg till Ica Maxi ett par timmar.

Anyhow, så var det dags att hämta Hugo på dagis efter shoppingrundan. Han klagade lite över ont i magen och väl hemma tog det inte lång stund innan han började köra Gustafsbergsbussen... Så jäkla trist! Speciellt för honom såklart, den lille stackaren. Jag blir sällan magsjuk själv, men jag lider verkligen med barnen när de åker på det. Det blir så himla små och ynkliga då.
En av gångerna hann han inte till toaletten, så allting hamnade på lakanen i sängen. Bara till att vira ihop i en hög och slänga i soporna alltså. Aldrig i livet att jag skulle få för mig att tvätta nerspydda sängkläder! Köper hellre nya lakan hundra gånger om än ser hur matrester och annat snusk virvlar runt i min tvättmaskin! *ryser*
Och ja, jag har gjort likadant med barnens kläder när de var små och det hände "olyckor". Inte ettan-olyckor, men tvåan.
För att inte tala om hundbajs på skorna. Rakt ner i sopnedkastet med fanstyget. Hujedamig.

Nä, nu är det nog dags för lite fredagsmys i soffan snart. Blev så fruktansvärt godissugen  ;-).

Led lite lätt av tristess häromdagen, så jag bestämde mig för att terrorisera maken på jobbet.

Maken: IT-driften, M.

Jag: Hej älskling, det är jag. Jag ville bara ringa och tala om hur mycket du älskar mig.

Maken: Va?

Jag: Jo, jag sa att jag bara ville tala om hur mycket du älskar mig.

Maken: Eh, sa du fel nu eller?

Jag: Nej, det gjorde jag inte. Du älskar väl mig?

Maken: Ja, men...

Jag: Då så!

Maken (suckar tungt): Du, jag måste faktiskt gå nu. HEJDÅ.

Kärlek, mina vänner. Kärlek.

Jag är en sådan där människa som helst stänger av ringvolymen på min mobil när jag åker kollektivt, eftersom jag tycker att det är så himla pinsamt att prata i telefon bland folk. Det känns som om alla lyssnar då. Kalla det förföljelsemani om du vill.

Men så ibland måste man ju ringa vissa samtal. Till exempel om bussen är sen och man snart skulle hämtat barnen på skola respektive dagis.
Igår var en sådan dag.

Där står jag med min barnvagn i mittgången på bussen och plockar upp min mobiltelefon. Knappar in numret till äldsta sonens fritids.

- "Ja hejsan, det här var Petra, Kevins mamma. Jag skulle bara säga att jag blir lite sen."

Sedan knappar jag in nästa nummer.
 
- "Hejsan, det här var Petra, Nellies mamma. Jag skulle bara säga att jag blir lite sen."

Nu har folk omkring mig börjat fälla ut sina paraboler till öron och försöka se ut som om de absolut inte hör mig.
Men de kan ju liksom inte låta bli att kika på mig och min barnvagn ändå. Jag vet vad de tänker.

Knappar in sista numret och börjar igen

- "Hejsan, det var Petra här. Hugos mamma..."

Nu glor de helt öppet.

- Måste du gå till affären i de där?
Maken tittar menande ner mot de rosa gummistövlarna jag precis klivit i. Jag tittar också ner men förstår inte problemet.
- Vaddå? De håller mig torr om fötterna.

Maken tycker inte att man använder gummistövlar om man inte ska ut och vandra i skogen eller är med i scouterna, och jag avstår helst ifrån båda delarna. Men jag tycker att de passar alldeles ypperligt en regnig dag när jag ska ut över huvud taget. Som nu.

- Ja, ja... (suckar resignerat)  Men du behöver väl inte köra med dig kundvagnen hem när du har handlat i alla fall? Det är så pinsamt när du gör det!
- Men jag lämnar ju tillbaka den sedan.
- Det är pinsamt i alla fall!
- Okej, jag tar med barnvagnen istället.
- Barnvagnen? Med Nova i då antar jag?
- Nej, utan henne såklart. Hon väger ju för sjutton 6 kilo. Det blir tungt nog med alla kassar.
- Så du ska gå runt med en tom barnvagn?! Folk kommer ju fan tro att du är knäpp.
- Men det är väl ingen som ser att den är tom om de inte lutar sig in i vagnen.
- Ja men tänk om de gör det då? För att kika på bebisen.Så ligger det ingen bebis där! Fattar du hur psyko du kommer verka??!
- Äsch, då är det väl bara att skoja till det lite och säga: " Visst e hon söt?"
- Du ÄR psyko. Snälla, ta inte barnvagnen. Kundvagnen är okej.


Lite senare i affären.....

Står och plockar lösgodis när en vän till oss (makens barndomskompis) kommer fram och börjar prata.

Vännen: Men hejsan, är du också här och handlar?
Jag: Ja, man måste ju ha lite inför helgen. Hur är det med familjen då?
Vännen: Jo tack, det är...... (råkar titta ner, upptäcker mina stövlar och kommer av sig mitt i meningen)
- Jaså, du har gummistövlar minsann? Höhö! Förlåt men det har jag nog aldrig sett på en vuxen innan.
- Joo, så snygg e jag.
- Eh okej...

Pinsam tystnad.

Jag blir lite smågenerad och vet inte riktigt vad jag ska säga, så munnen liksom bara går av sig själv:

- Och jag har gått runt i långkallingar hemma hela dagen med.
- ???
- Vet inte om det var mina eller makens.
- Nähä, okej. Där ser man......

 Varför i herrans namn kläcker jag ur mig sådana saker offentligt?! Varför??? 
I mitt huvud föreställde jag mig hur han gick hem till frugan och sa:
- Jag träffade Petra i affären och det verkar inte stå riktigt rätt till med henne du. Stackars M.

Gick hem till maken och berättade om mötet med vännen. Han undslapp sig ett kvävt:
- Tack gode gud för att du inte hade barnvagnen med dig också!

Jag var benägen att hålla med.