Anna-Karin och Lina kom förbi och drack kaffe på altanen med mig och Nellie igår. Eller, ja alltså - barnen drack förstås inget kaffe. De åt pannkakor med glass istället.
Det var dags att börja planera tjejernas gemensamma åttaårskalas och bestämma hur det skulle bli. Förslagen som har passerat har varit många, alltifrån disco till badhusparty (NEJ TACK! INGA DRUNKNINGSOLYCKOR PÅ MITT SAMVETE!) men tillslut föll valet på det återkommande Gokart-kalas-förslaget.

Alla tjejer i klassen kommer att bjudas till den lokala gokart-banan och där får de tävla mot varandra några gånger, käka korv & bröd, glass och godis. Det hela tar väl 1,5 - 2 timmar.
Kommer blir jättekul för tjejerna tror jag, men det bästa är att jag slipper ha barnkalas här hemma, hehe..
Jag försöker leja bort skiten varje år. Tre ggr om året. (Nova är för liten för att kräva barnkalas ännu.)
Kruxet är att komma på nya roliga ställen att ha kalaset på bara. Och det blir lite dyrare, men det är det värt. I hate barnkalas.

Mest av allt hatar jag föräldrar som ska lämna sina barn på kalas och aldrig går hem för att de är rädda att barnen inte ska klara sig utan dem. Så stannar de som en osalig ande som man måste bjuda på kaffe och prata massa bajs med när man egentligen bara vill ägna sig åt ungarna och tönta loss lite.
Det är jobbigt att tönta loss med övervakande osaliga ande-föräldrar bakom ryggen.
Så därför lejer jag bort skiten. För att jag inte står ut med alla mesiga föräldrar som vill stanna kvar och dricka kaffe.
Jag gillar inte att tvångs-umgås.


Nellie & Lina mumsar glass och pannkakor

 
Anna-Karin som jag gärna dricker kaffe med

Fick veta för ett par timmar sedan att ytterligare en av mina väninnor är gravid! Underbart roligt och fascinerande på samma gång.
Inte att folk i bekantskapskretsen tydligen gökar hejvilt utan att så många bestämt sig för att skaffa knytten just i år.
Och alla fyra bor här i trakten med, där vi har Göteborgs längsta barnomsorg-köer och alldeles för få platser.
Det verkar lovande om man nu eventuellt skulle få för sig att bli dagmamma i framtiden.

Nu till något helt annat!
Vem i Götet är det som smygläser min blogg? Jag trodde jag kunde namnet på alla två läsare. ;-)
Näe, seriöst.. Farmor är det du? Var inte blyg.

Solen sken när jag och Nova äntligen kom iväg idag, sena som vanligt. Lovely!
Jag är verkligen en obotlig tidsoptimist så säger man en tid till mig kan man nästan räkna med att jag kommer en halvtimme senare..
Always late but worth the wait som det heter, haha!
Det är alltså inte det att jag är nonchalant och inte bryr mig om att de jag ska träffa får stå och vänta utan bara det att klockan går för fort! OCH att allting tar dubbelt så lång tid med barn - tänk sedan FYRA barn och lägg till begynnande demens på det...

"Vart lade jag nycklarna?"

"Var e mina solglasögon?"

"Låste jag dörren?"

Tillslut kom vi iväg i alla fall och fikan med mina tjejer var supermysig!
Vi frossade i amerikanska muffins, munkar och massor av olika kakor, babblade om allt ifrån seriösare ämnen som dagisplatser och plastikoperationer (Jo, det är ungefär såpass seriöst det blev idag) till mindre seriösa - som Novas lockiga huvud:

- Vad fluffigt hennes hår är.

- Ja, och sådär könsigt liksom.



Bebisen med det könsiga håret äter Mariekex

Efter ett tag flyttade vi ut i solen och blockerade hela framsidan till Lindas hus, med vagnar, stolar och våra utsträckta ben. Tur att det bara är vi slacker-mammor som är hemma på dagarna så ingen av grannarna blev irriterad på att det inte gick att komma förbi...

   

   

Sedan var det dags att vandra hemåt igen, hämta barn på skola/dagis och återgå till arbetet i Laundryland! ;-)

I helgen blev Maken lite sur på mig. Han tyckte att jag måste växa upp och sluta skämma ut mig (oss). Jag svarade att det nog tyvärr var omöjligt eftersom det är så satans roligt!

Varför han blev sur? För att....

Vi bor som sagt i radhus. Frun i huset intill lider lite lätt av social fobi och hälsar knappt när vi ses. När hon tror att man inte ser, så tar hon omvägar för att slippa prata och hon undviker ögonkontakt i största möjliga mån.
Jag inbillar mig i alla fall att det beror på social fobi. Annars är det väl helt enkelt så att hon inte gillar mig. Jag som är sååå trevlig! ;-)
När jag och grannfrun är ute på våra altaner samtidigt och endast häcken som växer emellan skiljer oss åt, så blir det så pinsamt att försöka låtsas att man inte ser varandra. Jag vet liksom inte åt vilket håll jag ska titta tillslut och samtidigt är jag så trött på att bry mig.
Så i helgen kunde jag alltså inte motstå en impuls när jag stod där med solen i ansiktet och hon kom ut för att hänga tvätt.
Jag låtsades plocka upp något från marken och vrålade in till Maken:

- Älskling! Jag hittade din penisring! Den låg här på altanen du .

Så gick jag in, stängde till altandörren ordentligt och bröt ihop i ett hysterisk fnitteranfall på golvet mitt framför maken som blängde argt på mig.