I dare you
För fem år sedan:
Då hade jag just fått barn nr 3, flyttade två ggr inom loppet av ett år, vägde tio kilo mindre än vad jag gör idag och fick modella för en katalog.
För tre år sedan:
Gifte jag mig för andra gången i mitt då 26-åriga liv, flyttade till radhus och skaffade katt.
För ett år sedan:
Blev jag gravid med nummer fyra (Nova), fet och allmänt otrevlig. Och så åkte vi till Bulgarien med alla kidsen.
För tre månader sedan:
Drabbades jag av yrsel, balansproblem och ensidig ansiktsförlamning, Läkarna sade att jag i värsta fall kunde ha en hjärntumör och skrämde upp mig rejält. Efter veckor av datortomografier och diverse andra röntgenvarianter kom de fram till virus i hjärnan. En skrämmande period.
Igår:
Var jag hemma med en spysjuk Hugo, blev avlöst av maken, gick med Nova till BVC på halvårskontroll, promenerade sedan i en timma för att rensa lungorna. Sen var jag med Nellie en jättesnabbis på vårfesten på Hugos dagis, cyklade hem igen, gjorde läxor med ungarna, spelade bokia på baksidan, sade go´natt till kidsen efter kvällsmaten och åt jordgubbar i soffan framför tv´n.
Idag:
Tvätta, tvätta, tvätta.
Sedan stå vid sidan av fotbollsplaner mellan 17.30 och 20.30 och heja på Kevin och Nellie.
Imorgon:
Sola, promenera, grilla, dricka vin.... =D
Om ett år:
Jobba som dagbarnvårdare?
Nu utmanar jag DIG!
Du myntar denna DBV-grejen stenhårt har jag ensam insett, utan hjälp utanför bloggvärlden. Stackars din man. Skicka min sorg till honom är du snäll.
Min mor var just DBV under hela min uppväxt, så skicka en bukett med extra sorg till dina barn också. Jag vet vad de kommer att uppleva från och med 2009. Jag skickar över alla mina extra tapeter som blir över här hemma - för ni kommer att få tapetsera om varje vår nämligen. Ack dessa barn älskar att dra i tapetskarvar. Och så får din man stå och tapetsera med roller i ena handen och penisring i den andra.
Hahaha!! Jag ser den sista delen där framför mig, hohoho! =) Sexy...
Men seriöst, var det så traumatiskt med dagbarn hemma? Nu blev jag lite orolig.
Traumatiskt vet jag inte. När jag var väldigt ung. Säg mellan 2-12 år, så var det fantastiskt kul (om jag skall vara ärlig). För då hade jag flera kompisar (dagbarn) hemma dagarna i ända. Och vi lekte konstant.
Däremot när tonåren pockade på, så minns jag att hatet började gro. Över att man alltid snubblade över leksaker hemma. Över att det alltid började ringa på döreen från 06.00 hemma och barnaskriken (både ledsna och glada) ekade från hallen fem dagar i veckan.
Men det värsta var nog farsans gnäll över min mors val av karriär. Fördelen hemma hos oss var det faktum att barnen hade ett eget dagbarnsrum. Det ser jag som stor fördel om jag blickar tillbaka.
Mina barn idag går hos en DBV och de leker i hallen. Känns sådär i ärlighetens namn. Men de är sällan inomhus denna årstiden. Och nu byter vi ju dagis till hösten.
Ha en underbar helg, och hälsa gubbe och barnaskaran så gott. Jag själv skall belöna mig med ett glas rött. Det har varit en produktiv dag och flera grannar tappade hakan. Bara det är värt ett extra glas.
Gillar din blogg skarpt!
Har din ansiktsförlamning släppt? Det ser ut så på bilderna... Jag fick något liknande för snart 8 år sedan. Mycket läskigt!!
Jag "kopierade" utmaningen och fyllde i om mig själv i min blogg.
Måste säga att jag diggar din blogg skarpt, vi verkar inte vara helt olika:-)
kram Anna
Ja, ansiktsförlamningen är helt borta nu. Jag ser ut som vanligt och kan röra alla muskler =), det enda jag märker av är att jag känner mig lite "bedövad" längs med ena kinden. Det kommer säkerligen släppa det också.
