Jag och maken delar ju sovrum som ni kanske gissat. Och säng, jajjemän. MEN tro för guds skull inte att vi efter mer än sju år tillsammans ligger nära varandra när vi ska sova. (När vi ska SOVA sade jag...)

"Det blir så varmt!" brukar maken klaga, innan han lite diskret motar bort mig från sin sida av sängen.
"Ja, jag vet. Jag fryser."  Svarar jag ilsket.

Häromdagen körde han dock en ny variant när vi låg tätt intill varandra och pratade i sängen.

- Ehrm.. Skulle du kunna vända munnen neråt när du pratar?
- Vad fan nu då? Har jag dålig andedräkt eller?!
- Nää. Men det blir liksom kondens i mitt ansikte.

Jag har sedan sju år tillbaka en liten tatuering i ryggslutet, som ser ut såhär:



Jag gjorde den av en väldigt speciell anledning så jag har aldrig ångrat den, men däremot kan jag tycka att den känns lite opersonlig eftersom det var ett sådant där motiv som man väljer ut hos tatueraren och som förmodligen många fler än jag har. Så nu, när min 30-årsdag närmar sig tänkte jag göra något jag länge funderat på, och tatuera in mina barns namn runt/vid solen på något vis. De är ju solen i mitt liv. :-)

Jag vet bara inte hur namnen ska sitta. Några idéer?

Hela tiden hör jag hans gnälliga stämma, hojta på bredaste dalmål: "Skynda dig! Skynda dig! Fem sekunder kvaar!"
Och hela tiden funderar jag allvarligt på att dra i nödbromsen eller vad som helst som finns tillgängligt.
För att få stopp på stressen, på känslan av att inte hinna, och på den satans Gunde som bor i mitt huvud. Han måste väck.

Nej, jag har inte blivit schizofren - ännu - men jag funderar allvarligt på att utveckla ett alter ego för att få mer struktur på livet som det är nu. Jag är inte en sådan där människa som blir ännu effektivare under press och som lyckas få ännu mer gjort på ännu mindre tid. Jag är inte det, utan snarare tvärtom. Jag är den typen av människa som vill dra i nödbromsen när bergochdalbanan går för fort och jag inte hinner känna efter om det är roligt längre. Som mår illa när det snurrar för fort.

Så Gunde måste väck God damn it!

Nu har jag precis skrivit klart ett arbete som ska vara inlämnat till skolan i morgon, och jag är inte alls nöjd med resultatet! Det blev halvdant och ganska värdelöst. Säkert godkänt ur betygsynpunkt, men värdelöst enligt mig.
Jag gjorde inte mitt bästa, jag hafsade igenom det från början till slut och jag tyckte inte alls att det var så roligt som det brukar vara. Jag är för trött.

Efter jullovet blir det nog inget mer pluggande för mig, såvida inte Nova får en dagisplats. Eftersom hon biter sig fast i mitt byxben hela dagarna finns det inte en chans att jag kan plugga på normala tider. Sedan kommer de stora barnen hem från skolan och vill äta, umgås och bli förhörda på läxor och inte förrän sent på kvällarna slår jag upp min laptop och mina böcker och försöker komma ikapp med arbetet. Det här funkar inte.

Jag avundas, beundrar och applåderar alla er som klarar av både jobb, skola, familjeliv och kanske till och med en och annan hobby på en och samma gång! Hur gör ni???

Meditation kanske? ;-)


Så här satt Hugo häromdagen när jag gick förbi honom i hallen.
På frågan vad han sysslade med, svarade han: "Jag försöker sväva."  =)

Jag har uppgraderat hösten och vinterns fågelmatande ifrån talgbollar till ett litet fågelbord istället.

ALDRIG hade jag kunnat föreställa mig, att kvällens föreläsning med Lotta Abrahamsson, om ADHD/Asperger, skulle vara så givande! Jag vet inte vad jag väntade mig, men inte var det det här i alla fall. Hon var en helt fantastisk föreläsare!
Halleluja.....typ...elller nåt. *Rodnar lite nu* Jag tror att jag har fått en ny idol. ;-)

Om jag för en endaste sekund varit orolig att jag enbart skulle få en massa fakta, som jag redan läst på internet, upplästa för mig ikväll, så kunde jag inte varit mer ute och seglat.

Lotta Abrahamsson har som jag i ett tidigare inlägg nämnt, själv diagnosen ADHD/Asperger (Samma som min äldsta dotter alltså - Ni som inte läst innan) och hon berättar SIN syn på hur det är att leva med diagnosen. Hur tankarna i hennes huvud går, vad hon anser om olika metoder som används, hur olika funktionshindret kan se ut från person till person, hur stora skillnaderna kan vara mellan pojkar och flickor (vi pratar fortfarande diagnos och funktionshinder här), hur hennes liv har varit, och massor, massor av annat runt omkring! Man fick mängder av konkreta tips och idéer som man kan ta med sig, insikt, förlösande skratt och framför allt större förståelse.

Jag önskar att ALLA fick möjligheten att lyssna på Lotta. För det är verkligen en möjlighet och jag känner mig lyckligt lottad som haft turen att få vara med ikväll! Precis vad jag behövde innan möte med BUP och personal ifrån Nellies skola imorgon.

Go´natt på er!

Det har varit en lång dag och i morgon lär den bli ännu längre. Då kommer närmaste släkten för att fira både nyblivna ettåringen Nova, men även Hugo. Han fyller nämligen 6 år nästa vecka. Lika bra att slå i hop kalasen då alltså.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i kalas, utan tycker mest att det känns jobbigt, både att ha dem och gå på dem.
Fest - ja tack! Kalas - näää. Same same, but different.

Under kvällen här så fick Nova besök av både Den andra Petra och Helena med familjer. De ville gratulera henne på födelsedagen och skämde bort henne med massor av fina mjuka paket! Klänningar, byxor, nattlinne, tofflor, hårband... ja jag vet inte allt.

Nova blev jätteglad för besöken och tackar så hemskt mycket för presenterna! Puss på er.

En av fotograferna som var med vid fotograferingen i Borås tog ett par bilder av mig och Nova tillsammans och idag fick jag dem skickade till min mejl. Åh vad glad jag blev!

Men så är jag ju en data-analfabet och när jag skulle spara bilderna på datorn så lyckades jag bara spara en i jpeg-format och de andra i bmp så det var bara denna som gick att ladda upp här. Får väl fjäska för maken och be honom hjälpa mig när han kommer hem. Pinsamt...

 

Helena som bor några hus längre bort ringde och frågade om jag möjligen hade matris hemma, och för ovanlighetens skull så fanns det hon efterfrågade. (Annars brukar det vara illa på den fronten. Människan bakar ju och lagar dessutom mat ifrån grunden. Jag har bara halvfabrikat hemma. ;-)

Jag går in i vardagsrummet till maken som sitter i soffan framför tv´n.

- Kan du hålla ett öga på Nova. Jag ska bara springa över till Helena med lite ris.

Maken lyfter inte ens blicken när han svarar

- Varför kommer hon inte bara hit själv och hämtar det då?

- För hon var inte klädd.

NU lyfter karlsloken blicken och det glimmar till av förväntan i ögonen

- Jag kan gå!!

Är trött som ett as här, men försöker samla ihop mig och Norpan och alla tillbehör som behövs när man ska ge sig iväg med små troll, så att vi kan åka in till stan och möta min mamma för lite presentshopping. 
Snart fyller både Nova, Hugo och Kevin år och så är det ju Fars dag på söndag med! Tycker att det alltid är lika jobbigt att komma på någon kul present till den bättre hälften. Som en liten tradition brukar Hugo få välja kallingar till sin pappa bara för att han har så himla bra smak, haha! Men något mer får vi försöka hitta på förstås. Kanske den där polska postorderhustrun maken har önskat sig så länge nu? Hemmet börjar se ut som en hinderbana av prylar och tvätthögar så jag hade behövt lite hjälp, det ska gudarna veta..!

Igår var det symöte hemma hos Linda J - ett jäkligt trevligt sådant! Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Det är något speciellt med tjejkompisar, det är det. Om folk visste hälften av allt som avhandlades under våra symöten så skulle de bli mörkrädda. Vi ska ju föreställa vuxna och ansvarstagande kvinnor, men skenet kan bedra. ;-)

  

Nu är det off to town!

Innan vi flyttade hit, till det uringula radhuset med de bajsbruna knutarna, bodde Birger och hans fru här. De var åttio plus och hade bott här sedan huset byggdes (vilket förklarar att allting var original 1970 när vi köpte).
När de flyttade glömde de göra adressändring till en del ställen. Till exempel Sparköp, där Birger tydligen var kund.

Jag har alltid förknippat Sparköp med gamla människor - förmodligen på grund av sortimentet, som är en salig blandning av magnetiska armband som ska vara bra för lederna, hålfotsinlägg, broderade dukar och korsetter a´la mormor. Inget för ungdomar alltså.

Nu har ju då katalogen fortsatt trilla in i brevlådan med jämna mellanrum under de fyra år vi bott här och jag har slängt den i soporna lika ofta. Helt övertygad om att den inte innehåller något av intresse för unga mig!

Men så för några veckor sedan fann jag mig själv stå och bläddra förstrött i blaskan och slutligen fastna med blicken på ett par tofflor som såg SÅÅÅÅ varma och gosiga ut! Riktigt bekväma. Och det var som att de ropade på mig:
"Petra köp oss! Vi vill sitta på dina fötter hela långa kalla vintern i Lilla rucklet på åkern och värma dig!"

Yes. Jag beställde dem...

Nu sitter de på mina frusna fötter dag som natt och jag fullkomligt älskar dem! Inte nog med att de är varma, mjuka och sköna - de är ROSA också! =)


Jag överväger till och med att handla ett extra par ifall de första skulle bli utslitna. Eller som gäster kan låna när de är på besök i vårt draghål till radhus.

Hur som haver.... För några dagar sedan ramlade ett nytt nummer av Sparköp in i brevlådan och när jag stod med exemplaret i min hand slogs jag av en fruktansvärd tanke:
TÄNK OM MITT NAMN STOD PÅ BAKSIDAN NU?!!!
Tänk om JAG stod som kund, prenumerant, eller vad det nu kallas!??

Sakta sakta vände jag på kärringkatalogen. Handen darrade och jag kände en obehaglig ilning längs ryggraden. De kunde bara inte ha satt dit mitt namn istället för Birgers, det kunde de inte. Nä.

JOOO!! Fan också! Vilken jävla förnedring! Vad ska brevbäraren tro?!

De jävlarna hade satt MITT namn efter kundnumret. Hur kunde de göra så? Det kan inte vara rätt!
Jag är märkt för livet nu. Satt i ett fack.

"Vi-som-är-kund-på-Sparköp-facket".

Vad innebär detta? Är jag riktigt vuxen nu - eller bara jävligt gammal?  I need to know.