Fina Linda!

Vi hade inget symöte i tisdags, utan sköt fram det ett par dagar till torsdagkvällen (igår då) i stället. Meningen var i alla fall att det skulle varit igår - hemma hos mig.
Men så kände jag mig helt sönderstressad av tanken på min halvklara inlämningsuppgift och dagens prov, så jag ringde runt till tjejerna och ställde in mötet. Fick tag i alla utom Linda J, för hos henne tutade det upptaget - hööööör och häpna! ;-) Det hör inte till ovanligheterna om man säger så hehe....

När kvällen kom och ungarna lagt sig, stod jag i köket och röjde undan disken medans jag pratade förstrött med maken (som egentligen inte lyssnade, för han höll på att plocka isär sonens PSP i microdelar). Då knackade det plötsligt ettrigt på köksfönstret och Lindas lilla nuna gjorde imma på rutan. Fan, jag fick ju aldrig tag i henne...!

Jag vinkade in henne och hon tittade sig lite förvånat omkring.
- Var e festen?
- Ehrm, du jag försökte ringa dig. Det blir inget symöte idag hjärtat.
- Va? Och här har man stylat upp sig och allt!
skrattade Linda och svepte med handen framför sig själv
- Jamen då måste du ju få ett glas vin i alla fall, så kan du väl hålla mig sällskap en stund åtminstone?
- Absolut! Fram med glaset.



Och så kom det sig att vi blev sittandes vid mitt köksbord i ett par timmar med vitt vin och oliver och hade ett eget litet symöte. Sorry alla! =)

 Vid elva ringde Linda efter taxin (sin make) och jag förflyttade mig till högen med skolböcker i vardagsrummet. Nu får jag gottgöra med ett ordentligt symöte nästa vecka. Då tycker jag vi kör glöggafton och julklappsleken!

Rätt ska vara rätt

Så jag måste ju förklara mig...

Kära söta ni, det är alltså inte MIN toaholk eller mobil på bilden i inlägget nedan! Jag har lånat den på worldwajdawebben - för att illustrera. Vet att man inte får göra det, men jag hade liksom inte sinnesnärvaro nog att springa efter kameran när upptäckten gjordes häromdagen... Jag var fullt upptagen med att häva ur mig diverse svordomar, förbannelser och annat, samtidigt som jag studsade på stället i ren förtvivlan.

Det var ett ångestladdat ögonblick där.

Förresten! Jag har ju inte berättat vem som gjorde upptäckten först - och tog det med ro, vill jag lova!

Kevin kom nämligen nersläntrandes för trappan i hallen och deklarerade att han var "skitnödig" innan han gick mot toalettdörren i måndags. Eftersom jag föredrar att barnen använder toan på övervåningen (En del siktar mindre bra, en del tycker det är fräckt att köra "no hands-varianten" och en del glömmer ofta att spola) så protesterade jag högljutt.

- Nä, nä, nä! Barntoaletten är där uppe har vi sagt!

Varpå Kevin svarar sävligt:

- Mmmm, jag vet. Jag tänkte bajat där, men din mobil ligger ju i holken och jag ville inte skita på den...

RSS 2.0