Igår upplevde jag Dagishämtningen från helvetet.

Lagom stressad klev jag innanför dörrarna på Novas förskola, ropade glatt "Hej" och möttes genast av
"Neeeej! Jag vill inte gå hem ännu!" 

Eftersom jag på en knapp timma skulle hinna hem, fixa fram Hugos tomtekläder, samla ihop resten av kidsen, käka något lätt och sedan vara tillbaka på skolan igen för ännu ett av veckans luciafiranden så hade svetten börjat tränga fram redan där, av blotta tanken.

"Men vi ska ju på julfest på Hugos skola ikväll! Det blir väl roligt?" sade jag med tillkämpat lugn.

"Neej! Jag vill stanna här med Frida!" skrek ungen argt.

"Fast Frida ska också gå hem snart och vi måste skynda oss nu du och jag, så att vi inte missar Hugos luciatåg" sade jag med den mest pedagogiska stämma jag kunde uppbringa medans jag kände hur min stickade klänning börjat klistra sig obehagligt mot kroppen.

"Jag VILL missa tåget" fick jag bestämt till svar.

Här tryter mitt tålamod och jag bestämmer mig för att tvinga på ungen overallen. Det går sådär.
Har du någon gång försökt lirka in en sparkande, skrikande treåring i en overall så förstår du vad jag menar. Om inte: Helt jävla omöjligt I tell ya´!

Frida (Världens bästa dagisfröken för övrigt) försöker hjälpa till genom att muta med en clementin.

"Nova, om du tar på dig nu så får du ta den här clementinen med dig i pulkan hem."

Nova: Jag vill ha clementinen nuuuu!

Jag: Nä du. Du får clementinen när du tagit på dig overallen.

Nova: Då tänker jag stanna här!

Efter ytterligare tio minuters diskussion och en snabb blick på klockan inser jag att detta är en helt meningslös debatt som jag aldrig kommer vinna ändå, så jag slänger ungen över ena axeln (iförd endast tunn tröja och kalasbyxor) tar hennes ytterkläder under den andra armen och säger bestämt hejdå till Frida innan jag går ut genom dörren till snön, pulkan och 10 minusgrader.

Sätter ner en illvrålande Nova i pulkan och börjar dra den bakom mig helt övertygad om att hon inom några sekunder kommer böna och be om sin satans vinteroverall.

Men icke.

Istället blir pulkan plötsligt väldigt mycket lättare och jag vänder mig förvånat om för att få se en vansinnigt arg Nova som kastat sig ur i en snödriva och nu börjat krypa på alla fyra tillbaka mot dagis (fortfarande iförd endast tunn tröja och strumpbyxor), samtidigt som hon vrålar: Jag ska haaa min clementiiin!

Det hela slutar med att jag får bära henne, ilsket sprattlande hela vägen hem och dra pulkan med ytterkläderna bakom mig istället.

Väl hemma var det inte bara Hugo som var tvungen att byta om inför julfesten om man säger så... Men vi kom iväg (nästan) i tid i alla fall.