Är det inte så man säger? Gick väl sådär för mig igår kväll kan jag ju meddela då. Dagen som började så himla bra, slutade väl.... mindre bra. Typ.

Ni vet när man tror att man är stark och har koll på sina "grejer", fått mark under fötterna igen efter en personlig käftsmäll (i mitt fall separationen från maken) ... Och så räcker det med en liten, liten grej... En vindpust åt fel håll och korthuset man byggt upp rasar. Så var det för mig igår.

Fyra ungar som bråkade, internet krånglade, ena katten kom hem helt blodig efter ett slagsmål - och jag bröt ihop. Mindre smickrande men sant. Tårarna rann mer eller mindre oavbrutet i ett par timmar, och M som kommit förbi för att hjälpa mig fixa internetkabeln fick lyssna på min deprimerande monolog om vilken värdelös förälder jag varit den senaste veckan. En förälder som nätt och jämt orkar med sig själv just nu.

Jag var inte jättestolt när jag snörvlat klart, men jag var i alla fall ärlig och M lovade att backa upp mig och stötta när jag bad om hjälp. För det är jag honom väldigt tacksam, och jag hoppas verkligen att han vet vilken fantastiskt bra pappa jag tycker att han är.

Idag är tack och lov en ny dag och solen skiner. Jag surfar runt på resebyråernas hemsidor och fantiserar om azurblå, glittrande hav, stekande hetta, solstolar och paraplydrinkar.. Snaaaart ska jag boka mig en resa.

Men först ska jag koka pasta och pastasås till middag åt mig och ungarna! Livet som ensamstående mamma innebär verkligen ingen gourmetmat, det ska gudarna veta. Men tack Willys för Eldorado...