Det är väl ingen som har missat att det var Mors dag igår. Jag kan tänka mig att affärerna tjänade några extra kronor just den här helgen, på stressade pappor med prestationsångest som kände att det var tvugna att köpa något åt sin fru/sambo ”ifrån barnen”.  Även jag fick en present av ”mina barn” - en bok jag velat ha ett tag. Och visst blev jag glad! Absolut. Men ännu gladare blev jag för teckningarna med texten Världens bästa mamma som barnen ritat till mig, de egengjorda pärlhalsbanden och armbanden och den inslagna påsen med överblivet lördagsgodis. (Det vet vad mamma gillar.)

Nova tog en bild på oss i helgen. Den blev inte alls suddig.. ;-)

Jag är väldigt kluven till sådana här dagar. Mors dag, Fars dag, Alla hjärtans dag osv.. Tanken är väl god, men på något vis så känns det så tillgjort och oäkta. Framförallt delen där mannen köper en present ifrån barnen, och givetvis vice versa när det är Fars dag. Både barnen och jag vet ju att presenten inte är ifrån dem och att han mer eller mindre känt sig tvungen att köpa något för att inte hamna i dålig dager. Jag vet män som blivit utskällda av sina fruar för att de inte köpt någon Mors dag-present och jag förstår det inte. Hon är väl inte hans mamma eller??

Ytterligare en grej med det hela som jag hakat upp mig på är hur diskussionerna går mellan oss mammor sedan. Vad fick du? Jaha.. Jag fick bla bla bla bla… Som om det var en tävling. Och jag är absolut inte bättre själv, det är inte så jag menar. Jag kommer på mig själv med att fråga mina väninnor vad de fick i Mors dag present och kan känna ett sting av avundsjuka om deras män köpt något riktigt dyrt och fint åt dem, innan jag inser hur jäkla löjligt det är. För Mors Dag presenten talar väl inte om hur pass bra mamma du är? Eller, är det så? Ju finare present desto bättre mamma? Som ett betyg.

Nä, avskaffa skiten och köp en present till den du älskar när lusten faller på istället. ♥

(PS. Kan ni gissa vilken bok jag fick i present? En ledtråd: Stephenie Meyers femte bok... )