Något jag gärna återkommer till här på bloggen är ju det där med censurerandet. En jäkligt knepig fråga alltså. Hur mycket av sig själv är okej att lämna ut? Det mesta rör ju indirekt andra i min omgivning, och även om jag inte nämner några namn så är det inte särskilt svårt för dem som följt mig ett tag att räkna ut vem eller vilka jag syftar på då antar jag. Och för min egen del så finns det saker jag hellre ventilerar med främlingar än med folk som känner mig. Missförstå mig rätt nu. :)

Jag har haft funderingar på både en helt anonym blogg och även en låst blogg (som endast ett fåtal med lösenord kan läsa) men inget av idéerna känns helt tilltalande. Om jag har en låst blogg så kvarstår ju problemet, att de som läser förmodligen vet exakt vem jag skriver om oavsett om jag namedroppar eller inte, och det är ju inte så uppskattat av den som drabbas förmodar jag.

Och om jag startar en helt ny, anonym blogg så är det ingen som läser den och kan kommentera/ge mig perspektiv på händelserna & känslorna. Och då känns det ju rätt meningslöst. (Tror jag hade blygsamma 30 läsare/dag första året. Nu, tre år senare är det i alla fall 100-150 pers som daligen går in och "lyssnar" på mitt pladder. Blir lite bekräftelse på något vis.) En blogg är ju ändå dagbok och terapi i ett liksom. Om ingen läste skulle det bli som att gå till psykologen och prata ut om alla sina bekymmer i en hel timma, för att sedan upptäcka att den jäveln sovit sig igenom hela skiten bakom sitt anteckningsblock.

Förstår ni hur jag tänker?

Skit samma. Moment 22 igen.
Har ni läst så här långt så känner jag mig i alla fall bekräftad. ;)