En annorlunda komplimang

Man märker att äldsta sonen skjutit i höjden på sista tiden. Snart är han ifatt mig, jag är ju trots allt bara 166 cm över havet.

Igår när jag satt vid mitt skrivbord på övervåningen kom han och ställde sig bredvid mig, sade "Hej lilla mamma" och smekte mig lätt över håret. Så stannade han upp i rörelsen och log innan han drog handen över håret ännu en gång.

"Vad lent hår du har."
"Tack."
"Som en katt.."
"????"
"Jag har aldrig tänkt på det. Fast jag har nog aldrig klappat på dig förut."

Jag erbjöd honom storsint att komma och klappa mig på huvudet när han ville i framtiden.

En bra söndag

Först var nästan hela klanen och kollade på Hugo som spelade innebandymatch...



Farmor och farfar var också där.




Nr 38 e´ Hugo. Och det storvuxna barnet längst th med mörkbrunt hår är Maken. Han tränar kidsen.



Sedan fikade vi allihopa...



Och ytterligare några timmar senare fick vi finfrämmat hemma, när barnens moster Lollo, morbror Daniel och småkusinerna kom på besök.

  <---  Goaste Melvin ♥ 

 
Nova tyckte att Melle skulle ha partyhatt, hehe.. 


Och stackars Noah har fått vattkoppor, aaww.. ♥
När jag tog fram kameran för att ta kort på honom (Noah) så körde han genast den här avancerade posen, hihi.

Och jo just det.. Jag strök några fler pärlplattor med.


Dåligt ordförråd eller bara tourettes?

Jag hade en svenskalärare en gång som sade att svordomar tydde på ett dåligt ordförråd. Jag är inte så säker på det.

Jag har alltid ansett mig själv ha ett hyfsat stort ordförråd och ändå svär jag en hel del (tyvärr). Till mitt försvar så tycker jag att vissa tillfällen faktiskt kräver en ordentlig salva svordomar. Andra tillfällen - not so much... Men som sagt, emellanåt anser jag dessa ord fylla sin funktion riktigt bra.

Sedan finns det ju så många av dem! En del riktigt genialiska.
Jag har mina favoriter, det har jag. Men i skrift försöker jag (vanligtvis) undvika svordomar så långt det går. Eller i alla fall "förfina" dem lite, så att de inte blir riktigt lika obscena. Till exempel brukar jag använda mig av jäkla istället för jävla osv. Vet inte varför, men jag tycker att svordomar i textform känns så mycket grövre än när jag säger dem högt.

Hur som. När jag är stressad eller på riktigt dåligt humör (som de senaste dagarna) så tenderar jag att haspla ur mig otidigheter till höger och vänster, både i text och i tal. Det har förmodligen synts i bloggen, och jag ville väl egentligen bara be om ursäkt om någon där ute tagit illa vid sig.

Kanske borde jag ha någon slags varnings-stämpel på bloggen? Typ "Känsliga läsare undanbedes" eller "Denna blogg kan innehålla stötande ord".

Ska fundera på det.
RSS 2.0