När Kevin petade in en pappkula i örat (forts.)

Glömde ju berätta om när vi kom till läkaren häromdagen, efter den lilla incidenten med pappkulan.

Det var ganska mycket folk på vårdcentralen så vi fick vänta en bra stund.
Och Kevin hann bli uttråkad igen...

När jag tittade upp från tidningen jag satt och läste var ungen i full färd med att peta in en sån där foppatoffel-pin ni vet, i sitt "bra" öra.

Jag: Men vad håller du på med?!

Kevin (med ett glatt flin): Jag tänkte att när vi ändå är här så kan vi ju ge läkaren något att göra. Han får väl jobba lite för pengarna.

Jag: ???!!!

Just då kom läkaren ut i väntrummet och ropade:

- Kevin Borg!

Så tittar han ner i sina papper han håller i handen och ändrar sig:

- Eller, jag kanske ska säga Emil i Lönneberga?

Och efter en snabb blick på Kevin:

- Fast du har i alla fall ingen soppskål på huvudet. Man får vara tacksam för det lilla.



Läkaren var väl inte riktigt lika road av incidenten som Kevin var kan man säga, men efter en stunds rotande i örat (som var smärtsammare än vad K hade räknat med) fick han ut skiten i alla fall. Och jag TROR inte att Kevin gör om det igen.







Sommarlovet har officiellt börjat!

Då har alla mina barn (det lät som om jag hade ett dussin, hehe) haft skolavslutning och påbörjat sitt efterlängtade lov. Nio veckor ska jag och kidsen tillbringa tillsammans nu och maken kommer att vara ledig fyra av dem. Så vi säger väl: Hej sommarlov! Hejdå stabila psyke!



                   Nellie på sin avslutning på Mossbergska igår.


Hugo innan avslutningen i Torslanda kyrka imorse.


Och så lilla Norpan förstås.

Jag fick inte ta några bilder på Kevin i år, men om ni har glömt bort hur han såg ut är det ju bara att kolla inlägget nedan. Ungefär så.







Och livet i radhuslängan rullar vidare

Jag är verkligen sketkass på att uppdatera nuförtiden ju. En spark i arslet skulle jag ha! Mmmm.. Inte för att det hänt några världsomvälvande grejer på sistone, men lite rör det ju på sig i alla fall.

När man minst anar det så händer något oväntat liksom, som igår kväll när 12-åringen (soon to be 13 till och med) kommer lunkandes och säger lite halvbekymrat sådär att han har lyckats peta in en papperskula i ena örat och inte får ut den igen. Då blir man förvånad. För man skulle ju kunna tycka att ungarna borde ha slutat med såna dumheter i den åldern, det skulle man kunna. Men nänä.

När jag frågade Kevin varför han petade in kulan i örat fick jag till svar att han var uttråkad. Och nu har det gått 12 timmar, kulan är kvar och gör tydligen hyfsat ont vid det här laget, så vi har fått boka en tid hos läkaren för att få ut skiten. Ganska otippat ändå.

 
Kevin - utan pappkula i örat...

Hade du frågat mig igår vad jag skulle göra idag så hade detta inte ens varit med på min top20-lista över gissningar. Däremot hade jag kunnat svara att jag skulle åka till min farmor på äldreboendet och hälsa på, för det ska jag också göra. Hon är sällskapssjuk och ringer stup i kvarten och efterlyser besök, nya veckotidningar och "några flaskor vin" den gamla sötnosen! :)

Det är skönt att känna sig behövd emellanåt i alla fall.

RSS 2.0