När jag pratade med min psykolog för en tid sedan (Ja, jag går hos en sådan med jämna - och ojämna - mellanrum. Det borde alla göra.) så frågade hon mig om min impulsivitet någonsin orsakat problem. Om jag någon gång hade försatt mig själv i situationer som varit svåra att ta sig ur, som jag kanske knappt förstått hur jag lyckats försätta mig i från allra första början. Hmmmm.. Låt mig tänka.

 

 

Så svarade jag förstås inte, men jag hade kunnat göra det.

Istället tittade jag stumt på henne och undrade om hon över huvud taget hade lyssnat på någonting av det jag sagt under våra sessioner det senaste halvåret. Hade jag pratat för döva öron? Var det inte anteckningar hon klottrade ner i sitt block, eller satt hon i själva verket och skissade på klänningar och drömde om en ny karriär som designer? Suck...

 

Jodå, hon hade lyssnat visade det sig. Och HON visste mycket väl svaret på frågan hon ställt. Hon ville bara kolla om jag gjorde det. Var JAG medveten om mitt problem?

 

Ja och nej.

 

Jag vet. Egentligen.

Jag kan rabbla "situationer" på löpande band, utan att tveka en sekund. Fingrarna på båda mina händer räcker inte till. Inte tårna heller för den delen.

 

En del "situationer" har varit mer och en del har varit mindre positiva kan man väl säga. De har absolut inte bara varit av ondo. Tvärtom! De flesta spännande upplevelser i livet har jag min impulsivitet att tacka för. Så otroligt mycket intressanta grejer jag aldrig hade fått göra om jag hade tänkt efter först! Saker som jag aldrig skulle vilja ha ogjort - även om de kanske till och med var lite, liiite skrämmande när jag var mitt upp i dem. Det går ju i 180 med mig när jag väl är igång så jag hisnar liksom själv emellanåt.

 

Men så är det ju alla de där tillfällena när jag önskar att jag faktiskt hade tänkt efter före... Där konsekvenserna väger tyngre än känslan av upprymdhet som man får när man låter sig ryckas med i den där härliga spontan-virveln som bara drar i kroppen.

 

Inte just där och då förstås. Tyvärr. Då finns bara ruset i kroppen (för det ÄR ett rus) , adrenalinkicken och impulserna som inte går att hejda. "Nu gör vi det här Petra! Det blir grymt! Woohoo!"  Och först efteråt vaknar man upp. Hårt och brutalt. Och man tänker: Vad fan hände nu? Hur kunde jag göra så? Vad är det för fel på mig?!  Jag, som faktiskt anser mig själv vara en någorlunda intelligent människa, har gjort något förhastat och ogenomtänkt - igen...

 

Inte helt sällan är detta något, SAMMA något som jag fått för mig att göra förut. Med samma katastrofala resultat dessutom. Då känner man sig mindre bright.

 

Jag får inte ihop det. Inte ens i mitt eget komplexa huvud. Så att förklara varför man gör som man gör och hur man egentligen resonerar för någon annan är näst intill, för att inte säga omöjligt. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens kan förklara för mig själv?

 

Min psykolog säger att jag är en "solklar ADHD-personlighet" och efter X antal möten med kreti och pleti ska jag nu få göra en fortsatt utredning. Lite spännande tycker jag. Och ganska skönt. Jag är ju ändå 35 år fyllda och detta beteende börjar bli tröttsamt, även för mig. Betänk då hur mina närmaste har det. ;)

 

Förhoppningsvis får jag hjälp med att förstå mig själv och mitt handlande på ett nytt sätt och viktigast av allt, verktygen som behövs för att hantera och förebygga vissa impulser. Men inte alla hoppas jag! Jag gillar ju faktiskt den lite galna, spontana delen av mig - för det mesta. Det är ju jag.

 

Jaja.. Nu blev det en hel del svammel och ni kanske inte blev klokare ni heller, men jag kände att jag behövde skriva av mig.