Vad ska hunden heta?

Min sjuåriga dotter Nova har en obsession. Hon är heeeelt besatt av hundar. Egentligen djur över huvud taget, men allra främst hundar. Stora hundar, små hundar, lurviga hundar, nakenhundar - spelar ingen roll! Så länge den har fyra ben och andas så är hon asasketanöjd (ja, det är ett ord). 
 
Tjatet om en egen hund tycks aldrig ta slut, men jag vägrar ge vika. Dels eftersom jag är allergisk men främst för att jag faktiskt inte vill ha någon hund. I´m a catlady, what can I say.. 
 
MEN som Nova brukar säga. OM jag inte hade varit allergisk. OM vi hade haft en hund. Vad skulle den heta då? Det är något hon gärna pratar om och funderar kring - helst när vi ligger i sängen och ska somna på kvällarna. Och där kan jag ju spåna med henne ibland för skoj skull, men vi tycker sällan lika.
 
Hon tycker att våran "om-hund" ska heta pluttinuttiga saker som Gullan, Sötis, Snufse eller liknande kräksframkallande namn, medan jag föreslår rejäla pojknamn som Roine, Åke, Rolf osv..
 
 
                                                  
Nova med en av sina miljarder leksakshundar.
 
 
OM jag mot förmodan någonsin skulle skaffa en hund så ska det i alla fall inte vara en tik. I sådana fall ska jag ha en sån där fransk bulldog som ser ut som en liten sur men ändå charmig farbror i ansiktet och snarkar högre än mig. Och så ska den heta något passande så klart. 
 
Eller precis tvärtom. 
 
Igår kväll föreslog jag namnet "Katten" på vår högst fiktiva hund. Nova förstod inte alls varför det skulle vara ett bra namn. Jag försökte förklara för henne hur roligt vi skulle ha varje gång vi var ute och gick på promenad och mötte andra barn. Typ såhär..:
 
Fiktivt barn: Åååh vilken söt hund! Får man klappa?
 
Jag: Jadå, det går bra. Han äter bara söta barn så du kan vara lugn.
 
Fiktivt barn: Vad heter han?
 
Jag: Katten
 
Fiktivt barn: Nej, hunden.
 
Jag: Katten
 
Fiktivt barn: Nej, hunden.
 
Jag: Katten..
 
 
Ja - ni fattar ju hur kul det hade varit! 
 
Det gjorde dock inte Nova. Hon förstod inte alls varför hennes mamma fnissade hysteriskt i en kvart åt sitt eget asasketagrymma namnförslag innan vi somnade. Inte alls.
 
Humorbefriad unge man fått. Tur hon är söt.
Så inte Katten äter upp henne. 
 
Eller just det ja...
 
 
 
 
 
 

De små sakerna

Det är de små sakerna i livet som gör det, brukar man säga. Låter lite luddigt kanske och jag håller med fast ändå inte - på en och samma gång. Nu blev det väl inte mindre luddigt förstås, men jag ska försöka förklara.

Jag tycker nämligen inte att de små sakerna är särskilt små. De är stora och ganska fantastiska i alla sin enkelhet. Fast vi människor har oftast inte tillräckligt med vett att uppskatta dem så mycket som vi borde. Vi tar alldeles för mycket för givet! Hela tiden, varje dag.

Jag muttrar t.ex alltid ilsket och kryper längre ner in under duntäcket när larmet på mobilen väcker mig med sin ilskna signal strax före kl sex på morgnarna. Trycker på snooze-knappen och beklagar mig över att "stackars jag" ska behöva kliva ur sängen medans det ännu är mörkt ute. Inte ens grannens tupp är ju vaken! (Jag tror fan inte han går upp vid sju heller om jag ska vara ärlig..)

Men ungefär samtidigt som jag kliver ut genom min ytterdörr fyrtiofem minuter senare, så slås jag ALLTID av samma tanke: "Jag är ju lyckligt lottad som har ett jobb att gå till!"

Anledningen till att min väckarklocka ljuder innan solen gått upp är den att jag har en arbetsplats att åka till. Något att göra som dessutom genererar i en lön varje månad. Och inte bara det. Jag är dessutom en av de extra lyckligt lottade människor som har ett arbete som jag älskar. Ett jobb som är stimulerande, variationsrikt och där jag har förmånen att få träffa nya intressanta människor varje dag. DET är inte alla förunnat! Så vad har jag för rätt att gnälla egentligen? Nä, just det.. Skäms Petra.

Sådär håller jag på, varje morgon. Och allt inom loppet av en timma. Gnäller - för att sedan komma till insikt. Och det är såååå skönt varje gång det händer. Varje gång det går upp för mig, hur bra jag faktiskt har det.

Visst finns det mängder av jobbiga, irriterande saker i livet och vardagen att fokusera på om man vill det. Men varför?? Det är trots allt de kämpiga bitarna som får oss att uppskatta de lätta och roliga så mycket mer. Och om du tittar lite närmare på de små sakerna i livet, så är de faktiskt inte så små. Egentligen.







RSS 2.0