Kan vi inte bara skippa helgen?

Imorgon är det fredag igen.
 
Den dagen som de flesta andra förknippar med tacos, filmmys i soffan och avkoppling. Det gör inte jag. Inte längre. 
 
Jag tänker alkohol, droger och tonåringar som inte kommer hem på natten. Ibland inte på flera dagar. Detta tänker jag på och ångesten bränner som eld i bröstet. 
 
  

Fällorna är riggade och klara

"Nu har jag riggat tre nya fällor!" ropar jag nöjt i riktning mot äldsta sonens rum. Inspekterar stolt de små attrapperna som jag fyllt med ost innan jag försiktigt placerar ut dem i skåpet under diskbänken och på golven runt köket igen. Det är inte kul att råka klämma fingrarna.
 
Inte så mycket för att det gör ont utan mest för att jag är lite äckelmagad och inte vill ha rester av gammal mus-hjärnsubstans på fingertopparna. Jag gör ju givetvis rent fällan hyfsat när jag tömmer den på lik och riggar den på nytt men det känns ändå äckligt. Möss är äckliga - det har jag alltid tyckt. Och nu har de invaderat mitt hem!
 
Vi bor i ett äldre hus på landet, som förvisso är helt nyrenoverat men som ändå tycks ha små käcka gångar i golv och väggar där de små otäckingarna kan ta sig in nu när det börjat bli kallt ute. Jag blev halvhysterisk när min kompis upptäckte den första musen i lördags kväll, men efter bara några dagar har jag redan börjat vänja mig. Snittar på en fångst per dygn i fällan ungefär. Hade förmodligen blivit fler om jag haft fler fällor. Och tro mig. De är på gång!
 
Har aldrig varit med om något sådant här innan. Haft problem med möss alltså. Å andra sidan så har jag inte bott såhär långt ut på landet sedan jag var liten heller och det kan kanske ha med saken att göra? 
 
Hittills har jag testat tre olika sorters fällor. Två olika varianter i plast samt den klassiska i trä som funnits sedan urminnes tider. Den sistnämnda är totalt värdelös. Fungerar mer som smörgåsbord åt de små asen. Jag dukar fram, de går dit, plockar med det de kan bära och piper sedan sorglöst vidare in i sina små skrymseln igen utan att fäll-jäveln ens reagerat!? 
 
De i plast påminner om den i trä men är betydligt mer effektiv. PANG! säger den så fort musen närmar sig osten och vips har ohyran brutit nacken. Oftast ligger till och med osten kvar så att jag kan använda den igen. Fast det gör jag bara om den inte blivit blodig. Vill ju inte avskräcka nästa "middagsgäst". 
 
Dagens "fångst"...
 
Låter jag inhuman? Som en djurplågare? Inte alls min mening. Jag gillar djur. Kanske inte möss så mycket då, men jag har egentligen inte alls något behov av att ha ihjäl dem. Vill bara inte ha dem i mitt hus. Så vet ni något mindre söligt och barbariskt sätt att bli av med kräken så får ni jättegärna tipsa mig om det.
 
 
 
 
 
 
 
 

Inte bara mörker

Tack snälla fina ni för er omtanke och kärlek. Det är så många som hört av sig den senaste veckan efter att jag började berätta om vår kamp här hemma och jag blir rörd till tårar när jag läser era meddelanden. Har tyvärr inte orkat svara på alla, men hoppas att ni vet hur innerligt tacksam och glad jag blir för era ord och för att människor som ni faktiskt existerar. 
 
Jag har också insett att jag har många fantastiska vänner som bryr sig om mig och mina barn, men som jag varit väldigt dålig på att höra av mig till det senaste året om inte mer. För att det har varit så mycket och för att jag inte haft ork eller energi kvar till att förklara och berätta. Förlåt. Till alla er vill jag hur som helst också skriva ett jättestort TACK för att ni finns! Ni betyder massor, även om jag är dålig på att visa det. 
 
Min lillasyster Lollo är en av de personer som varit oerhört viktig för mig under den här tiden. Min flytväst när jag varit på väg att drunkna och ett fantastiskt stöd. Utan henne och hennes man hade jag aldrig orkat.
 
Förra året när min då 16-åriga son började få mer och mer problem med drogerna, struntade i skolan och kom hem hög och/eller berusad var och varannan dag visste jag varken ut eller in. Då bad jag min syster och hennes man om hjälp och de ställde upp utan att tveka. Sonen fick en så kallad jourplacering via socialtjänsten hemma hos dem, samt arbetsplatspraktik på plåtslageriet där svågern jobbar. I nästan sex månader bodde han hos dem, arbetade, höll sig drogfri och kom bara hem på besök till Göteborg vissa helger. Jag kände mig lugnare ett tag och sov lite bättre på nätterna. 
 
Men så kom ett bakslag när sonen åter igen började använda droger, förlorade sin praktikplats och inte heller kunde bo kvar i min systers hem då de har små barn som påverkades negativt av allt detta. 
 
Vad som hände rörande sonen efter det tänkte jag att jag skulle skriva mer om en annan dag. Men nu vill jag först och främst berätta mer om min makalösa syster och allt hon gjort för oss. 
 
♥ Min lillasyster  ♥
 
Vid upprepade tillfällen sedan jag och de stora barnen flyttade hit till Tjörn (där vi i stort sett inte känner en kotte) har Lollo satt sig i sin bil och åkt många och långa mil för att komma och hjälpa mig när jag varit på väg att ge upp. För att finnas vid min sida och låta mig snorgråta mot hennes axel tills jag inte haft några tårar kvar. För att få mig på fötter och hjälpa mig hitta kraften igen när jag känt mig trasigast i hela världen.
 
Hon är grym på det. Hon är en sådan där person som kan säga: "Ja hade jag haft ditt liv så hade jag hängt mig för länge sedan!" verkligen mena det och ändå få det till något positivt. Få en att känna sig stark igen och skratta åt eländet liksom. Jag älskar henne för det. Och för att hon alltid har med sig vin. ;)
 
I helgen som var kom mina två yngre barn till mig. Det var "min" helg med dem och yngsta dottern fyllde dessutom år. Veckorna innan de skulle komma hade varit riktigt jobbiga med de stora barnen och jag kände att jag höll på att braka ihop mentalt. Det hände så extremt mycket skit under några intensiva dygn och jag var nära en kollaps. Stora dottern arresterades (påverkad av Marijuana), tillbringade kvällen i förhör på polisstationen och blev sedan hemkörd till mig i målad bil. Stora sonen "försvann" i Göteborg i flera dygn och kom till slut hem helt utslagen med hög feber. Att säga att jag var orolig för hur jag skulle klara av att ha mina små mitt i allt som hände och ängslig för hur de skulle påverkas är en underdrift. Dessutom fyllde som sagt lillan år. Då har man ju kalas! Hur skulle jag orka ha ett kalas för henne? Jag kröp ihop i fosterställning och bara grät i dagar. Ville somna och aldrig mer vakna. 
 
Men så ringde Lollo. Och hon sade "Vi kommer till Tjörn i helgen och hjälper dig. Klart ungen ska firas! Vi lagar mat och tar med, morsan fixar tårta och du behöver inte göra något mer än att bara vara där med dina barn när vi kommer."
 
Bara sådär.
 
Så sade hon och så blev det. Plötsligt kändes allt lite lättare och jag kunde koppla av en aning och njuta av att äntligen få ha mina små hos mig en stund.
 
 
♥ Födelsedagsfrukost för min ljuvliga lilla åttaåring ♥
 
    ♥ Ett litet kalas med de allra närmaste ♥
 
På söndagen åkte jag dessutom en sväng till Sundahallen i Stenungsund och badade med småfolket innan det var dags för hemfärd till deras pappa i Göteborg igen... 
 
Så det blev en jättefin helg till slut - mycket tack vare Lollo. Ville bara att ni skulle veta det, att allt inte bara är nattsvart och mörker hela tiden. 
 
Kram på er!
 
RSS 2.0