Jag övergav mina yngsta barn.

I slutet av denna sommaren fattade jag ett av de tuffaste beslut jag någonsin tagit. Jag bestämde mig då för att flytta sju mil bort från Göteborg och lämna kvar mina två yngsta barn hos deras far.
 
De är snart 8 och 13 år och sedan jag flyttade hit till Tjörn har jag dem bara varannan helg och delar av loven. Det känns som om jag har övergett dem. Inte bara för att det tycks vara folks spontana och ibland ganska illa dolda reaktion när jag berättar det, men också för att mitt eget dåliga samvete gnager i mig kostant. Gjorde jag verkligen rätt? Kommer det att bli bra nu? Vad är jag för en mamma egentligen? Kommer H och N någonsin att förstå?
 
Skälen till mitt beslut är flera och svåra att dela med sig av, men jag ska försöka.
 
Jag har ju inte bara två barn - utan fyra. De två äldsta är 15 och snart 17 och mina sedan ett tidigare äktenskap. Jag har haft ensam vårdnad om dem sedan de var väldigt små och de har alltid bott med mig på heltid (och större delen av sin uppväxt även med min x-make M som jag alltså har de två yngsta barnen med). Som i alla familjer, främst sådana med nya konstellationer skulle jag tro, har vi haft en hel del problem, motstridiga känslor och dina-mina-våra-barn-diskussioner att brottas med genom åren. Det har varit långt ifrån lätt men vi gjorde vårt bästa, älskade varandra och barnen och hoppades att det skulle räcka. Tyvärr funkar det inte alltid så..
 
Mina äldsta barn är redan ifrån början två ganska oroliga, känsliga själar. Som många i vår släkt är de dessutom diagnostiserade med bland annat ADHD (15-åringen har även andra diagnoser att kämpa med) vilket inneburit ytterligare utmaningar för både dem, oss som familj och i skolan. Impulsiviteten, uppmärksamhetssvårigheterna och den konstanta rastlösheten har många gånger försatt dem i situationer som aldrig togs upp på föräldrautbildningarna man gick på som gravid. På gott och ont. Det har absolut inte bara varit negativt - tvärtom! ADHD kan vara både en välsignelse och en förbannelse på samma gång - det vet jag av egen erfarenhet. Mina barn är enligt mig (då är jag förvisso inte helt opartisk) några av de roligaste, mest kvicktänkta och spännande personer jag vet. I deras sällskap har man aldrig tråkigt! Det gäller faktiskt alla jag känner som har ADHD och det är, handen på hjärtat, den typen av människor jag helst omger mig med om jag får välja. Personer med ADHD gör sällan saker "lagom". De är allt eller inget. Av eller på helt enkelt och man kan många gånger inte låta bli att svepas med. De är ju så passionerade och fulla av energi!
 
Tyvärr kan ovan nämnda personlighetsdrag också orsaka en känsla av utanförskap. Att man inte riktigt passar in på samma sätt som alla andra. Lägg där till att växa upp utan sin "riktiga" pappa. Att oavsett hur bra det än är eller verkar hemma i familjen, ändå alltid känna att man saknar den ofantligt viktiga känslan av samhörighet och villkorslös kärlek från en biologisk far. Det blir liksom ett omättat bekräftelsebehov och själsligt hål som varken jag eller M kunnat fylla hur mycket vi än har försökt.
 
Och kanske försökte vi inte tillräckligt mycket? Kanske gjorde vi massa fel? Det där är tankar som också malt i mitt huvud miljoner, miljarder gånger de senaste åren. Förmodligen frågor jag aldrig kommer att få något ordentligt svar på. Allt jag vet är att vi gjorde vårt bästa med de förutsättningar vi hade och det räckte inte. Kanske hade vi kunnat göra precis ALLT rätt och ändå fått samma slutresultat. Det är omöjigt att svara på nu antar jag..
 
Mina två äldsta barn hamnade i en riktigt mörk och svår tonårsperiod. Mitt i allt så tog mitt äktenskap med yngsta barnens pappa slut också, vilket även det bidrog till tonåringarnas förvirring och bekräftelsebehov. Det har varit alkohol, drogmissbruk, självskadebeteende, slagsmål och misshandelrättegångar. Möte efter möte med socialtjänsten, BUP, polis och alla andra tänkbara instanser. Ett kaos av maktlöshet, frustration och enorm besvikelse gentemot de personer (främst inom socialtjänsten och barn & ungdomspsykiatrin i Göteborg) som bara tittat på och tyckt att de inte kan/behöver rycka in "riktigt ännu"... Anmälan efter anmälan lades ned med motiveringen: "Mamman är en kompetent och fungerande förälder som har koll på läget..." 
 
KOLL PÅ LÄGET?!?!? Är att vara medveten om och inte blunda för problemen verkligen samma som att ha "koll på läget"? Att vandra nätter igenom med ficklampa på jakt efter försvunna barn, rota igenom väskor och byrålådor i jakt på droger, beslagta och gömma alkohol, narkotika och knivar, kräva urinprover med jämna mellanrum eller att aldrig lita på och maniskt dubbelkolla vad ditt barn säger... Är det då man har koll på läget?
 
Jag har i alla fall aldrig känt mig vilsnare. Det har varit ett virrvarr av känslor så svåra att hantera att inte ens jag som vuxen trott att jag ska orka mer - och jag har aldrig känt mig så förtvivlat ensam och otillräcklig. Hur kan jag då kräva att barnen ska orka?
 
Jag kan inte med ord beskriva känslan av panik som sprider sig i kroppen när du ser polisens nummer på telefonens display en fredagkväll. Hur du blir helt kall, hjärtat liksom krampar och sticker av oro och rädsla och du glömmer bort att andas för en stund. Alla tankar som hinner fara genom huvudet innan du svarar. "Vad har hänt nu?", "Är hen skadad - eller ännu värre - död?", "Har hen skadat någon annan?" "Är det över nu?" Skuldkänslorna blandat med lättnaden du känner över att det var någon annans barn som dog av Spice den här helgen och inte ditt. Sorgen..
 
Inte heller kan jag beskriva hur det känns att komma in i sin dotters rum på morgonen och hitta hennes sargade kropp i en hög av blodiga lakan som fastnat på hennes armar och lår under natten. Hur det känns att med gråten i halsen moststå lusten att skrika rakt ut, förebrå, skälla, fråga "varför" om och om igen medan man försiktigt lossar de stelnade lakanden från såren som ens älskade barn åsamkat sig själv. För att hon har sådan ångest. För att hon mår så dåligt. För att lindra smärtan hon har inom sig. För att jag som förälder inte räcker till. 
 
JAG HAR VÄL FAN INTE KOLL!!?
 
 
 
Jag är inte utbildad inom de här områdena. Jag är varken psykolog, psykiatriker, sjuksköterska, behandlingsassistent eller socionom. Jag är ingenting av det där! Jag är bara en sketen mamma som behöver all hjälp jag kan få för att kunna få mina barn på fötter igen. Varför ska det vara så omöjligt??
 
Efter en lång och tröstlös kamp för att få rätt hjälp och stöd i Göteborg gav jag nästan upp. Då fattade jag mitt beslut.  Att ta mina två äldsta barn och flytta från stan, till en ny plats, en ny kommun där vi kanske, kanske kunde få en nystart. Bryta med gamla, destruktiva vanor och mönster, byta miljö och hoppas på bättre och mer kompetent hjälp ifrån andra personer inom psykiatri och socialtjänst. När möjligheten till en bra bostad på Tjörn plötsligt uppenbarade sig i somras såg jag det som ett tecken. Det var nu eller aldrig.
 
Jag visste att jag inte kunde ta mina två yngsta barn med mig, att de kanske till och med behövde få en paus ifrån tumultet kring sina äldre syskon. Att jag förmodligen inte skulle räcka till på heltid för dem med och vara den mamman de också förtjänade under den här tiden. Och ändå känner jag så starkt att jag sviker dem nu, varje dag, hela tiden genom att inte finnas där i vardagen så som jag egentligen vill och de behöver. Gud vad många dagar och nätter jag gråtit tills jag somnat av utmattning..
 
Men de har en pappa också. En alldeles fantastisk sådan som finns där för dem och gör allt det där när jag inte kan. Som hjälper dem (och på så vis även mig och de äldre barnen)  igenom detta. Det har inte mina stora barn. De har bara mig. Och jag måste finnas där för dem till 100% nu - innan det är försent. Så därför bor vi på Tjörn sedan 1,5 månad tillbaka och fortsätter kämpa här. Det är inte lätt. Långt därifrån. Jag vet inte heller om jag verkligen gjort rätt eller ens om det kommer göra någon skillnad i slutändan. Men jag måste försöka annars kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. 
 
 
Nazima
2015-10-28 @ 20:19:45
URL: http://minmatochmitthem.blogspot.se

Så otroligt starkt skrivet!
Jag sitter här med en klump i halsen och önskar verkligen av hela mitt hjärta att ni ska få all den hjälp ni har rätt att få och mer därtill.
Det finns inget värre än när ens barn mår dåligt och man inte kan få den rätt man är berättigad till.
Nu är ju mina barn som din yngsta och ännu yngre, men i och med föräldrarskapet så kan jag ändå förstå den oro och ångest du måste brottas med och ingen ska behöva bära den tunga bördan ensam.

Jag tycker du tog ett mycket bra beslut att lämna stan och flytta ut till landet med de äldsta, även om det förekommer skit till viss del här med så känns det som det kan vara mer av den varan i stan. Och de stora barnen kan få en nystart.
Du ska inte ha dåligt samvete för de yngsta, även om det är definitivt lättare sagt än gjort, men deras pappa verkar vara så bra, så även om du känner så, så får ni ta vara på alla helger och lov ni ses, och det tror jag med all säkerhet ni gör!

Du har ett stort hjärta så jag tror och hoppas ni kommer ta er igenom detta!

Du får gärna höra av dig till mig via FB om du vill ses/ prata.

Stora kramar från mig

Svar: Tack snälla Anna för dina ord. <3
Petra

Ingrid
2015-11-01 @ 12:33:04

Precis som du skriver ❤️ Tänk så skönt att de har dig, dina stora barn.

Therese
2015-11-01 @ 13:30:11

Petra, du är fantastisk! Bara du vet vad som är bäst för dig och dina barn. Fan vad du har kämpat. Och kämpaR. Du har inte övergivit någon, du har anpassat förutsättningarna till en bättre lösning, sen vet ingen något om framtiden... Inte jag, inte du och ingen annan... nya anpassningar får alltid göras. Stor kram

Anonym
2015-11-01 @ 17:29:42

Kämpa på. Hoppas innerligt att allt löser sig. Mardröm när ens barn inte mår bra. Kram / din fd granne Malin M

Anonym
2015-11-02 @ 07:47:27

Kom av en slump in på din blogg. Så starkt och så rätt. Du överger inte dina barn! Tvärtom ser du till alla barnens bästa. Till hela familjens bästa. Kämpa på, hoppas att du får all hjälp du behöver. //Anna




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0