Kom hem för ett par timmar sedan efter att ha spenderat kvällen hos Nellie, på ungdomshemmet där hon bor. Vi gjorde inte så mycket. Softade mest. Men det var en bra kväll i alla fall och jag kände mig varm i hjärtat när jag gick därifrån.  

 

Det är inte alltid så.

 

Många gånger innebär besöken hos Nellie väldigt blandade och starka känslor. Jag kan känna mig som om jag sprungit ett marathon när jag lämnar boendet vissa dagar. Helt matt och gråtfärdig, för att det inte blev som jag hade hoppats. För att jag är ledsen, arg och sårad. Förmodligen sitter Nellie kvar där uppe i sitt rum på andra våningen i det stora vita huset och känner likadant då. Det är en vidrig känsla.

 

Men ikväll var en bra kväll, även om den började lite knaggligt.

 

När jag först kom till boendet så var Nellie inte alls på humör och bad mig ganska snabbt att dra därifrån. Fastän vi hade hörts av bara en halvtimme tidigare och jag då frågat om jag fick komma dit. Men nu hade det hunnit svänga för Nellie igen. I hennes tumultartade kaos av känslor som hon själv har så svårt att hantera går allting extremt fort ibland. Inte ens hon hinner med eller förstår vad som händer.  

 

Nu var jag dum i huvudet och kunde lika gärna gå hem. Hon ville ändå inte prata med mig så vad fan gjorde jag där?

 

Jag satte mig bredvid henne i vardagsrumssoffan och stirrade oseende rakt fram på tv'n jag med. Hon vägrade möta min blick. Kände mig med ens osäker och frustrerad. Maktlös. Började treva efter mobilen och funderade på att resa mig och gå hemåt igen. Men så tog jag ett djupt andetag och sade: "Ok, då sitter vi väl bara här och håller klaffen ihop då. Det bli jättebra."

 

 

Nellie svarade inte. Vi fortsatte sitta tysta ett tag till men sedan vände hon sig plötsligt mot mig och sade kort: "Vi kan baka. Jag vill göra kladdkaka."

 

Och där någonstans vände det.

 

Så vi bakade, först utan att prata så mycket. Sedan släppte det mer och mer och resten av kvällen blev faktiskt riktigt gemytlig. Vi kikade igenom information om gymnasievalen tillsammans på datorn, pratade om olika skolor och vart hon eventuellt skulle kunna tänka sig att gå nu efter nian.. Åt av den smarriga kladdkakan och kollade på "Så ska det låta" på tv'n. Allting kändes nästan helt normalt för en liten stund och jag njöt i fulla drag av att få sitta bredvid min älskade vackra dotter i en soffa och bara vara. 

 

Jag vet att hon kämpar så. Med sig själv och att hitta något slags inre lugn. Jag vet också att det kan komma att ta tid och att vi har en massa arbete framför oss, men det känns ändå någonstans som att vi är på rätt väg nu. Nya läkare, ny miljö, ny medicin. Jag läser allt jag kommer över om Borderline efter ett tips ifrån Nellies psykolog, och det gör det hela lite mer begripligt. Lite mer hanterbart. De tror nämligen på BUP att det är det som Nellie brottas med.

 

Hon har ett jävla helvete rent ut sagt och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa henne komma igenom det. Denna underbara, intelligenta, roliga men ack så känsliga unga kvinna som jag haft äran att få sätta till världen. Henne gör jag vad som helst för. ♥