Om att möta sitt älskade barn i rätten

I måndags var dagen D plötsligt där. Dagen jag bävat för och våndats över hela helgen. Jag skulle möta min älskade Kevin i rätten och jag skulle svika honom. I alla fall i hans ögon. Genom att motsäga mig hans överklagan av LVU:et som utfärdades i december skulle jag såra honom något fruktansvärt. Förmodligen mer än någonsin tidigare - och den insikten gjorde mig så bottenlöst förtvivlad.
 
Jag visste redan att oavsett hur förhandlingarna i rätten skulle komma att sluta, oavsett vad utslaget blev så skulle det inte kännas bra någonstans. Det skulle inte finnas några vinnare, bara förlorare.
 
 
      

Jag mötte min advokat på Förvaltningsrätten strax innan för att sitta ned och prata igenom målet. Han undrade om jag var säker på min ståndpunkt. Om jag skulle orka stå emot när jag mötte Kevins blick i rättssalen. Jag nickade men började gråta redan då, i soffan vid kaffeautomaten med främmande människors undrande blickar fästa på mig. 
 
Hur fan skulle jag klara av detta? Att se min son i ögonen och säga att jag vill låsa in honom. För hans eget bästa. För att jag inte tror att han fixar att ta sig egenom det här på egen hand i "verkliga världen" om han får komma hem nu. 
 
Jag MÅSTE helt enkelt klara av att säga det. Det fanns faktiskt inga andra alternativ. Inte om jag ville vara säker på att få se min son fira sin artonde födelsedag utan droger i kroppen. Eller ens fira sin artonde födelsedag över huvud taget. Och inte om jag skulle kunna leva med mig själv efteråt. 
 
          
 
Måndagen den 18 januari 2016 var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Och timmarna bakom de stängda dörrarna till sal 3 på Förvaltningsrätten hoppas jag att jag ALDRIG mer behöver återuppleva. 
 
Kevin fördes in i salen av två poliser när vi andra hade satt oss. Bara det kändes helt overkligt. Som en dålig film. Jag ville rusa upp ur min stol, stega fram till honom och bara krama honom så förbaskat hårt. Krama och aldrig någonsin släppa. Min advokat verkade förstå precis, lade en lugnande hand på min arm och viskade: "Sedan.. Inte nu."
 
Men det blev aldrig något sedan.
 
Efter första timman i rätten, när Kevin insett att jag inte var med honom - utan emot honom, så vägrade han möta min blick. Han satt med tröjhuvan uppdragen över huvudet och stirrade sammanbitet rakt fram i luften... Jag såg att han liksom gick in i sig själv och stängde av känslorna som så många gånger förut. Och jag grät hejdlöst. Stora tysta tårar strömmade ner för kinderna och jag hade svårt att hitta orden när jag blev hörd. Rösten bröts hela tiden och jag var långt ifrån så samlad som jag hade hoppats att jag skulle vara.
 
Det tycktes aldrig ta slut och jag svor inombords över mig själv och mitt patetiska beteende. Vem var jag att sitta där och gråta? Var det jag som blev så grymt sviken av någon jag litade fullkomligt på? Var det jag som riskerade att bli inlåst på obestämd tid?
 
Och så den i mitt huvud ständigt återkommande frågan: Vad är jag för en mamma egentligen?
 
Jag hatade mig själv där och då. Ville skrika rakt ut att jag tog tillbaka alltihop. Att allt skulle bli bra bara Kevin kom hem. Att vi visst fixar det här själva.
 
Men något inom mig höll mig tillbaka och snart var det dags för en paus så att rätten kunde överlägga. Alla fick lämna salen - även Kevin tillsammans med de två poliserna. Vi fick gå ut i samma korridor så jag skyndade fram till honom och försökte få kontakt. Ville förklara mig. Få honom att förstå mitt beslut. Säga att vad han än tror så är detta helt och hållet för hans skull. Be om ursäkt. Krama honom. Vad som helst egentligen. Det kändes så tafatt och menlöst.
 
Han gav mig bara en snabb blick, full av besvikelse och skakade sedan på huvudet. Så vände han sig bort och jag insåg att det kommer dröja länge länge, innan Kevin kan förlåta mig för detta. Om han någonsin gör det. Det kändes som om luften tog slut. Jag viskade förlåt och något annat som jag inte minns åt hans håll, innan jag rusade in på toaletten längre bort, låste dörren och snorgrät som ett litet barn. Satt ihopkurad på toalettlocket och bölade rakt ut i en hög med pappershanddukar utan någon som helst värdighet. Utan någon som helst kraft kvar i kroppen.
 
Mindre än en halvtimme senare ljöd rösten i högtalarna igen, som talade om att det var dags för berörda parter i målet att återgå till sal 3. Jag gick som i en dimma.
 
Rätten dömde till socialtjänstens (och min) fördel. Kevin bedömdes alltså fortfarande vara i behov av LVU och missbrukvård utan möjlighet att komma hem i det närmaste. Han ska fortsätta sin behandling på det hem där han bor nu tills man hittat något mer varaktigt alternativ. Det finns ett specifikt HVB-hem i åtanke som verkar helt fantastiskt, där man stannar i 6-12 månader lite beroende på resultat och framsteg, men besked om det kommer längre fram.
 
  
Kevin och jag, förra julen (2014) när saker och ting redan börjat bli riktigt illa och han var jourhemsplacerad hos min syster i Kinna.
 
 
Plötsligt var rättegången över.
 
Kevin försvann snabbt ut genom bakdörren med sin poliseskort, utan så mycket som en blick åt mitt håll och kvar stod jag med all min förtvivlan. Intalandes mig själv att detta verkligen var det enda rätta. Att Kevin en vacker dag kommer att förstå. Även om jag knappt gör det själv nu.
 
 
 
 
 
 
 

Telefonjour & överklagan av LVU

Idag har jag suttit i telefon nästan oavbrutet sedan jag vaknade. Det är så mycket samtal som måste ringas, möten som måste bokas och annat som ska dubbelkollas innan dessa möten. Så vissa dagar blir helt enkelt inte mycket annat gjort. Jag avsätter kort och gott speciella "telefondagar". 
 
Då har jag i förväg gjort en lång lista med olika instanser och personer som ska kontaktas och så sätter jag mig och bockar av dem, en efter en. Nu klockan fyra, är jag äntligen klar för den här gången. 
 
Kevin har överklagat sitt LVU så idag har jag pratat med hans advokat för att få lite klarhet i situationen. Jag visste inte ens att en sjuttonåring som alltså inte är myndig ännu kunde överklaga utan förälders medverkan. Eller att han hade gjort det. På fredag ska jag träffa advokaten på hans kontor i Göteborg och på måndag ska vi mötas i Förvaltningsrätten. Det blir intressant.
 
Självklart tycker inte Kevin att han behöver frihetsberövas. Han anser fortfarande inte att han har något problem med varken droger eller kriminalitet. Det är annorlunda denna gången. Han kan se klart nu. 
 
Det tror jag med att han kan. När han är där han är. Under uppsikt och med fantastiskt duktig utbildad personal omkring sig - långt bort från frestelser och vänner med liknande problematik. DÅ tror jag att han ser klart. Men jag tror inte att han hade fixat ens en vecka hemma igen. Tyvärr.. Och det kommer jag säga till rätten. 
 
  
 
Jag gör det för Kevins skull. Även om han kanske inte kommer se det så nu, så är det helt och hållet och ENBART för hans skull. För att jag vill hans bästa och för att tiden då jag kan påverka lider mot sitt slut. Jag har nu mindre än ett år på mig till Kevin fyller 18 och blir myndig, och det skrämmer mig som tusan. Det enda jag vill är att han ska ha kommit på rätt spår och hittat sig själv innan dess. Om jag är tvungen att "låsa in" honom för att det ska ske så får det bli så.
 
Förlåt mig Kevin. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du en dag förstår varför jag inte kan stå på din sida i det här överklagandet. Du och dina syskon är mitt allt och alla beslut jag fattar är på ett eller annat sätt för er skull, även om ni inte ser det nu.
 
 
 
 
 
 
 
 

Om LVU, SoL och att känna sig totalt misslyckad som förälder

Jag tänkte hänga ut mig själv och mina barn lite till ikväll. Känner att det är nödvändigt. Varför då, kanske du undrar?
 
Jaa.. Skälen är flera. Förhoppingen är framför allt att fler föräldrar ska vakna upp och inse hur fort det kan gå snett om man inte ser saker för vad de är redan från början. Hur svårt det faktiskt är att vara tonåring i dagens samhälle, hur mycket tuffare det är jämfört med när vi växte upp och hur snabbt saker kan gå från ganska dåligt till riktigt jävla illa, om ni ursäktar franskan.
 
Det är så oerhört mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda när det kommer till mina stora barn. Saker jag med facit på hand tycker att jag borde ha sett mycket tidigare, sagt mycket tidigare, krävt och tagit på betydligt större allvar än vad jag först gjorde. Men jag var extremt naiv. Trodde att en normal och förhållandevis trygg svensson-uppväxt i ett alldeles jättevanligt radhus i en "bättre" stadsdel (ja, Torslanda anses på många håll vara det) var någon slags garanti för att barnen skulle vara befriade ifrån större svårigheter, alltid skulle få må psykiskt bra och att inget ont skulle kunna hända dem. Det och ovillkorlig kärlek såklart. Det borde väl räcka?
 
Så urbota korkat. Naivt och fullständigt jävla überkorkat. Nu är det som det är och det är alltid lätt att vara efterklok. Men om vår historia kan hjälpa någon annan förälder att se sin tonårings problem för vad de faktiskt är i GOD tid och verkligen ta dem på allvar, så är det värt vartenda utlämnande ord jag skriver här. Utan tvekan.
 
Och med det sagt så kör vi väl vidare..
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg så är min äldsta son på 17 år omhändertagen enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) sedan några veckor tillbaka och idag tänkte jag berätta lite mer om det för er som orkar läsa det här evighetsinlägget. 
 
Min femtonåriga dotter som jag också skrivit om tidigare bor inte heller hemma längre. På grund sitt ganska allvarliga självskadebeteende och destruktiva leverne är hon placerad på ett "öppet" ungdomshem med lättare övervakning dygnet runt av utbildade behandlingsassistenter för tonåringar med liknande problematik. Det är en så kallad SoL-placering och vad det innebär kan vi ta mer i detalj en annan gång. Men i korta drag kanske man skulle kunna säga att SoL är en frivillig variant på LVU, som alltså är nästa steg på hjälp-jag-har-misslyckats-så-in-i-helvete-som-förälder-skalan.
 
På Statens Institutions Styrelses hemsida kan du läsa följande:

"Grunden för ett omhändertagande enligt LVU kan vara

  • att den unge lever ett destruktivt liv med exempelvis missbruk eller kriminalitet (3 §, de så kallade beteendefallen) eller
  • att den unges föräldrar inte kan ge det stöd som han eller hon behöver för att få en bra uppväxt (2 §, de så kallade miljöfallen).

Missförhållandena ska riskera att skada den unges hälsa eller utveckling och frivillig vård ska inte räcka till i det enskilda fallet.väg.

Majoriteten av ungdomarna på de särskilda ungdomshem blir omhändertagna på grund av eget beteende enligt 3 § LVU.

Socialtjänsten gör en utredning om vilket behov av vård den unge har. Därefter lämnar man en begäran om tvångsvård till förvaltningsrätten som fattar beslut om omhändertagandet ."

Kevin tvångsvårdas alltså nu, mot sin vilja på ett statligt behandlingshem för pojkar mellan 16-20 år. Han har visserligen bara varit där en väldigt kort tid än så länge, men det känns faktiskt redan ganska bra och jag hoppas att detta är vändningen för honom. Det kan i och för sig bara tiden utvisa men jag har en bra känsla och massor med tillit till min son trots allt som hänt. Jag vet ju vilken potential han har, vilken fantastiskt fin kille han är och hur lätt och fort det kan gå snett om man väl börjat kana. Allting är inte bara svart eller vitt. Om det är något jag lärt mig här i livet så är det det.

Femton år gammalt foto av Kevin och mig.
 
Nedan: Mitt stora hjärta idag. 17 år gammal men alltid mitt lilla barn oavsett vad som händer. Inget kan ändra på det och det gäller alla mina ungar. <3
 
 
Med några av sina vänner från tiden på jourhem i Skåne förra sommaren.
 
Att vara frihetsberövad är mycket tuffare än man tror och att se miljön på en ungdomsanstalt i verkligheten blev ett ganska brutalt uppvaknande även för mig då jag besökte Kevin på julafton. Han tycker själv att hemmet han är på är "helt ok" även om han givetvis hellre hade befunnit sig någon helt annanstans.Du har inte mycket privatliv utöver ditt eget sovrum och reglerna på boendet kring vad du får ha och vad du får lov att göra för direkt tankarna till "riktiga" fängelser. Kevin bor dessutom på vad man kallar en låst avdelning och har väldigt lite rörelsefrihet och möjlighet till kontakt med omvärlden. Det är begränsat till några få telefonsamtal i veckan med ett ännu färre antal personer som i förväg godkänts av socialtjänst, förvaltningsrätt och ledningen på hemmet. Samma sak gäller besök som också ska bokas i förväg med personalen. Det går inte att bara komma förbi och hälsa på.

För min del som förälder är detta en obeskrivlig lättnad och ger mig en känsla av lugn och trygghet - även om jag vet att Kevin inte riktigt håller med på den punkten. Han inser dock att han är där han är av en anledning och att det faktiskt är hans egna handlingar som lett fram till detta. Han är inte bitter på mig eller någon annan och han verkar själv motiverad att göra det bästa utav situationen han nu har satt sig i. Det känns bättre än på vad det gjort på mycket lång tid. Jag är hoppfull igen. 

Fortsättning följer, som de säger. 

 

 

RSS 2.0