Min Facebook-sida är inte min dagbok!

Jag, precis som de flesta andra jag känner, har Facebook. Där loggar jag in någon gång (ibland flera gånger) per dag för att stilla min nyfikenhet och hålla mig uppdaterad kring vad som händer i vänner och bekantas liv. Klickar "gilla" här och där, kommenterar ett och annat inlägg, gratulerar på födelsedagar osv. Det är ett smidigt sätt att hålla kontakten med alla de människor jag tyvärr inte hinner ringa eller träffa så ofta längre.
 
Det ultimata sättet i dagens stressade samhälle skulle jag nästan våga påstå. Ett enkelt knapptryck blir på en sekund till: "Hej, jag lever fortfarande. Jag ser dig och jag bryr mig."
 
MEN, en viktig detalj som alla borde ha i bakhuvudet när de skummar igenom sina vänners Facebook-sidor är att den säger egentligen ingenting om hur personen i fråga faktiskt har det. Min Facebook-sida är INTE min dagbok. Det du ser där om mig och mitt liv är bara en bråkdel av vad som egentligen är jag. Den del jag låter dig se. Det jag väljer att visa. En fasad skulle man kort och gott kunna kalla det. Det som står och visas där är jag - absolut. Men bara en liten, liten del av mig och det som händer i mitt liv.
 
Tänk gärna på det nästa gång du tror att du känner mig bara för att vi är vänner på Facebook. Att det inte är en öppen dörr med full insyn i mitt privatliv. Snarare ett titthål. Nu är jag nämligen outhärdligt trött på ignoranta, trångsynta människor som uttrycker åsikter till höger och vänster om saker de egentligen inte vet någonting om.. Är det något du undrar, så fråga mig istället. Jag föredrar en rak och öppen konversation framför spekulationer baserade på halvsanningar!
 
 
 
 
 
 

HAR JAG ADHD?

När jag pratade med min psykolog för en tid sedan (Ja, jag går hos en sådan med jämna - och ojämna - mellanrum. Det borde alla göra.) så frågade hon mig om min impulsivitet någonsin orsakat problem. Om jag någon gång hade försatt mig själv i situationer som varit svåra att ta sig ur, som jag kanske knappt förstått hur jag lyckats försätta mig i från allra första början. Hmmmm.. Låt mig tänka.
 
MOAHAHAHAHAHA!!!!!
 
Så svarade jag förstås inte, men jag hade kunnat göra det.
Istället tittade jag stumt på henne och undrade om hon över huvud taget hade lyssnat på någonting av det jag sagt under våra sessioner det senaste halvåret. Hade jag pratat för döva öron? Var det inte anteckningar hon klottrade ner i sitt block, eller satt hon i själva verket och skissade på klänningar och drömde om en ny karriär som designer? Suck...
 
Jodå, hon hade lyssnat visade det sig. Och HON visste mycket väl svaret på frågan hon ställt. Hon ville bara kolla om jag gjorde det. Var JAG medveten om mitt problem?
 
Ja och nej.
 
Jag vet. Egentligen.
Jag kan rabbla "situationer" på löpande band, utan att tveka en sekund. Fingrarna på båda mina händer räcker inte till. Inte tårna heller för den delen.
 
En del "situationer" har varit mer och en del har varit mindre positiva kan man väl säga. De har absolut inte bara varit av ondo. Tvärtom! De flesta spännande upplevelser i livet har jag min impulsivitet att tacka för. Så otroligt mycket intressanta grejer jag aldrig hade fått göra om jag hade tänkt efter först! Saker som jag aldrig skulle vilja ha ogjort - även om de kanske till och med var lite, liiite skrämmande när jag var mitt upp i dem. Det går ju i 180 med mig när jag väl är igång så jag hisnar liksom själv emellanåt.
 
Men så är det ju alla de där tillfällena när jag önskar att jag faktiskt hade tänkt efter före... Där konsekvenserna väger tyngre än känslan av upprymdhet som man får när man låter sig ryckas med i den där härliga spontan-virveln som bara drar i kroppen.
 
Inte just där och då förstås. Tyvärr. Då finns bara ruset i kroppen (för det ÄR ett rus) , adrenalinkicken och impulserna som inte går att hejda. "Nu gör vi det här Petra! Det blir grymt! Woohoo!"  Och först efteråt vaknar man upp. Hårt och brutalt. Och man tänker: Vad fan hände nu? Hur kunde jag göra så? Vad är det för fel på mig?!  Jag, som faktiskt anser mig själv vara en någorlunda intelligent människa, har gjort något förhastat och ogenomtänkt - igen...
 
Inte helt sällan är detta något, SAMMA något som jag fått för mig att göra förut. Med samma katastrofala resultat dessutom. Då känner man sig mindre bright.
 
Jag får inte ihop det. Inte ens i mitt eget komplexa huvud. Så att förklara varför man gör som man gör och hur man egentligen resonerar för någon annan är näst intill, för att inte säga omöjligt. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens kan förklara för mig själv?
 
 
Min psykolog säger att jag är en "solklar ADHD-personlighet" och efter X antal möten med kreti och pleti ska jag nu få göra en fortsatt utredning. Lite spännande tycker jag. Och ganska skönt. Jag är ju ändå 35 år fyllda och detta beteende börjar bli tröttsamt, även för mig. Betänk då hur mina närmaste har det. ;)
 
Förhoppningsvis får jag hjälp med att förstå mig själv och mitt handlande på ett nytt sätt och viktigast av allt, verktygen som behövs för att hantera och förebygga vissa impulser. Men inte alla hoppas jag! Jag gillar ju faktiskt den lite galna, spontana delen av mig - för det mesta. Det är ju jag.
 
Jaja.. Nu blev det en hel del svammel och ni kanske inte blev klokare ni heller, men jag kände att jag behövde skriva av mig.
 
 
 
 
 

Mitt ABC

Knyckte den här idén inne hos Linda. Gillar ju sånt, vet ni väl... ;-)



Allergisk mot sport i alla former, samt pollen.
Bor i Torslanda
Cola är en av mina många laster.
Drömmer om ett större boende, gärna precis vid vattnet.
Egoister är bland det värsta jag vet!  
Fyra barn har jag begåvats med.
Grubblar alldeles för mycket ibland.
Humor är superviktigt för mig!
Ironi likaså
Jämrar mig som en man när jag är sjuk.
Körkort har jag inget.
Lever mycket för stunden.
Musik är terapi för min själ.
Nu gift med make nr 2 .
Optimistisk för det mesta, speciellt när det gäller tider.
Pratglad. "Sänder jämt" enligt Maken.
Qvinna. (Fy fan vad kontaktannonsigt det blev nu.)
Rädd för blod och höga höjder.
Shoppar för mer än jag har råd med.
Tror inte på Gud - men däremot att allting har en mening.
Umgås gärna och ofta med mina vänner.
Vänner är också namnet på den bästa tv-serien som någonsin visats på tv.
Wife 1.0 kallar Maken mig
Xtra allt ska det vara när jag äter =)
Yllehalsdukar och mössor är ett måste för mig på hösten!
Znarkar tydligen ibland..
Ångrar hellre det jag gjort än det jag inte gjort.
Älskar min familj och mina vänner.
Önskar att jag kunde vinna på lotto.
RSS 2.0