Om att möta sitt älskade barn i rätten

I måndags var dagen D plötsligt där. Dagen jag bävat för och våndats över hela helgen. Jag skulle möta min älskade Kevin i rätten och jag skulle svika honom. I alla fall i hans ögon. Genom att motsäga mig hans överklagan av LVU:et som utfärdades i december skulle jag såra honom något fruktansvärt. Förmodligen mer än någonsin tidigare - och den insikten gjorde mig så bottenlöst förtvivlad.
 
Jag visste redan att oavsett hur förhandlingarna i rätten skulle komma att sluta, oavsett vad utslaget blev så skulle det inte kännas bra någonstans. Det skulle inte finnas några vinnare, bara förlorare.
 
 
      

Jag mötte min advokat på Förvaltningsrätten strax innan för att sitta ned och prata igenom målet. Han undrade om jag var säker på min ståndpunkt. Om jag skulle orka stå emot när jag mötte Kevins blick i rättssalen. Jag nickade men började gråta redan då, i soffan vid kaffeautomaten med främmande människors undrande blickar fästa på mig. 
 
Hur fan skulle jag klara av detta? Att se min son i ögonen och säga att jag vill låsa in honom. För hans eget bästa. För att jag inte tror att han fixar att ta sig egenom det här på egen hand i "verkliga världen" om han får komma hem nu. 
 
Jag MÅSTE helt enkelt klara av att säga det. Det fanns faktiskt inga andra alternativ. Inte om jag ville vara säker på att få se min son fira sin artonde födelsedag utan droger i kroppen. Eller ens fira sin artonde födelsedag över huvud taget. Och inte om jag skulle kunna leva med mig själv efteråt. 
 
          
 
Måndagen den 18 januari 2016 var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Och timmarna bakom de stängda dörrarna till sal 3 på Förvaltningsrätten hoppas jag att jag ALDRIG mer behöver återuppleva. 
 
Kevin fördes in i salen av två poliser när vi andra hade satt oss. Bara det kändes helt overkligt. Som en dålig film. Jag ville rusa upp ur min stol, stega fram till honom och bara krama honom så förbaskat hårt. Krama och aldrig någonsin släppa. Min advokat verkade förstå precis, lade en lugnande hand på min arm och viskade: "Sedan.. Inte nu."
 
Men det blev aldrig något sedan.
 
Efter första timman i rätten, när Kevin insett att jag inte var med honom - utan emot honom, så vägrade han möta min blick. Han satt med tröjhuvan uppdragen över huvudet och stirrade sammanbitet rakt fram i luften... Jag såg att han liksom gick in i sig själv och stängde av känslorna som så många gånger förut. Och jag grät hejdlöst. Stora tysta tårar strömmade ner för kinderna och jag hade svårt att hitta orden när jag blev hörd. Rösten bröts hela tiden och jag var långt ifrån så samlad som jag hade hoppats att jag skulle vara.
 
Det tycktes aldrig ta slut och jag svor inombords över mig själv och mitt patetiska beteende. Vem var jag att sitta där och gråta? Var det jag som blev så grymt sviken av någon jag litade fullkomligt på? Var det jag som riskerade att bli inlåst på obestämd tid?
 
Och så den i mitt huvud ständigt återkommande frågan: Vad är jag för en mamma egentligen?
 
Jag hatade mig själv där och då. Ville skrika rakt ut att jag tog tillbaka alltihop. Att allt skulle bli bra bara Kevin kom hem. Att vi visst fixar det här själva.
 
Men något inom mig höll mig tillbaka och snart var det dags för en paus så att rätten kunde överlägga. Alla fick lämna salen - även Kevin tillsammans med de två poliserna. Vi fick gå ut i samma korridor så jag skyndade fram till honom och försökte få kontakt. Ville förklara mig. Få honom att förstå mitt beslut. Säga att vad han än tror så är detta helt och hållet för hans skull. Be om ursäkt. Krama honom. Vad som helst egentligen. Det kändes så tafatt och menlöst.
 
Han gav mig bara en snabb blick, full av besvikelse och skakade sedan på huvudet. Så vände han sig bort och jag insåg att det kommer dröja länge länge, innan Kevin kan förlåta mig för detta. Om han någonsin gör det. Det kändes som om luften tog slut. Jag viskade förlåt och något annat som jag inte minns åt hans håll, innan jag rusade in på toaletten längre bort, låste dörren och snorgrät som ett litet barn. Satt ihopkurad på toalettlocket och bölade rakt ut i en hög med pappershanddukar utan någon som helst värdighet. Utan någon som helst kraft kvar i kroppen.
 
Mindre än en halvtimme senare ljöd rösten i högtalarna igen, som talade om att det var dags för berörda parter i målet att återgå till sal 3. Jag gick som i en dimma.
 
Rätten dömde till socialtjänstens (och min) fördel. Kevin bedömdes alltså fortfarande vara i behov av LVU och missbrukvård utan möjlighet att komma hem i det närmaste. Han ska fortsätta sin behandling på det hem där han bor nu tills man hittat något mer varaktigt alternativ. Det finns ett specifikt HVB-hem i åtanke som verkar helt fantastiskt, där man stannar i 6-12 månader lite beroende på resultat och framsteg, men besked om det kommer längre fram.
 
  
Kevin och jag, förra julen (2014) när saker och ting redan börjat bli riktigt illa och han var jourhemsplacerad hos min syster i Kinna.
 
 
Plötsligt var rättegången över.
 
Kevin försvann snabbt ut genom bakdörren med sin poliseskort, utan så mycket som en blick åt mitt håll och kvar stod jag med all min förtvivlan. Intalandes mig själv att detta verkligen var det enda rätta. Att Kevin en vacker dag kommer att förstå. Även om jag knappt gör det själv nu.
 
 
 
 
 
 
 
RSS 2.0