Självmedicinering

Hälsade på äldsta dottern idag igen. Det var ingen bra dag och besöket slutade med att jag mer eller mindre flydde därifrån med tårar som strömmade ner för kinderna. Grät nästan hela vägen hem och var tacksam för att det redan börjat skymma ordentligt ute så ingen såg mitt rödstrimmiga ansikte i mörkret. 


Av de ca två kilometers promenad jag har hem till mig ifrån Nellie, ligger den sista kilometern i totalt beckmörker. Det är en sträcka helt befriad ifrån gatubelysning så ficklampa och reflexer är ett måste. Speciellt då man går halva vägen längs en 70-väg utan gångbana/trottoar där kurvorna är ganska luriga och förarna sällan ser dig innan det är näst intill försent. Lite otäckt emellanåt. Inte mörkret utan känslan av att man när som helst kan bli påkörd om det vill sig illa. 

Sist min yngsta son var här fick han bokstavligt talat kasta sig i diket för att undgå en förbipasserande bil. Föraren såg honom inte då det var mörkt som i graven ute och ungen inte satt på sig några reflexer, fast jag tjatar konstant om hur viktigt det är. Men den gången fick han sig nog en tankeställare. Själv fick jag en smärre hjärtinfarkt.


Nu några timmar senare sitter jag framför öppna spisen i pojkvännens stuga, med ett stort glas vin och en Quatro ifrån lokala pizzerian. 

Självmedicinering kallas det visst har jag hört - och ikväll kändes det helt rätt. Jag mår redan lite bättre och hoppas på en god natts sömn nu. 

Kram på er. 


Hälsade på hos min femtonåriga dotter ikväll

Kom hem för ett par timmar sedan efter att ha spenderat kvällen hos Nellie, på ungdomshemmet där hon bor. Vi gjorde inte så mycket. Softade mest. Men det var en bra kväll i alla fall och jag kände mig varm i hjärtat när jag gick därifrån.  
 
Det är inte alltid så.
 
Många gånger innebär besöken hos Nellie väldigt blandade och starka känslor. Jag kan känna mig som om jag sprungit ett marathon när jag lämnar boendet vissa dagar. Helt matt och gråtfärdig, för att det inte blev som jag hade hoppats. För att jag är ledsen, arg och sårad. Förmodligen sitter Nellie kvar där uppe i sitt rum på andra våningen i det stora vita huset och känner likadant då. Det är en vidrig känsla.
 
Men ikväll var en bra kväll, även om den började lite knaggligt.
 
När jag först kom till boendet så var Nellie inte alls på humör och bad mig ganska snabbt att dra därifrån. Fastän vi hade hörts av bara en halvtimme tidigare och jag då frågat om jag fick komma dit. Men nu hade det hunnit svänga för Nellie igen. I hennes tumultartade kaos av känslor som hon själv har så svårt att hantera går allting extremt fort ibland. Inte ens hon hinner med eller förstår vad som händer.  
 
Nu var jag dum i huvudet och kunde lika gärna gå hem. Hon ville ändå inte prata med mig så vad fan gjorde jag där?
 
Jag satte mig bredvid henne i vardagsrumssoffan och stirrade oseende rakt fram på tv'n jag med. Hon vägrade möta min blick. Kände mig med ens osäker och frustrerad. Maktlös. Började treva efter mobilen och funderade på att resa mig och gå hemåt igen. Men så tog jag ett djupt andetag och sade: "Ok, då sitter vi väl bara här och håller klaffen ihop då. Det bli jättebra."
 
 
Nellie svarade inte. Vi fortsatte sitta tysta ett tag till men sedan vände hon sig plötsligt mot mig och sade kort: "Vi kan baka. Jag vill göra kladdkaka."
 
Och där någonstans vände det.
 
Så vi bakade, först utan att prata så mycket. Sedan släppte det mer och mer och resten av kvällen blev faktiskt riktigt gemytlig. Vi kikade igenom information om gymnasievalen tillsammans på datorn, pratade om olika skolor och vart hon eventuellt skulle kunna tänka sig att gå nu efter nian.. Åt av den smarriga kladdkakan och kollade på "Så ska det låta" på tv'n. Allting kändes nästan helt normalt för en liten stund och jag njöt i fulla drag av att få sitta bredvid min älskade vackra dotter i en soffa och bara vara. 
 
 
Jag vet att hon kämpar så. Med sig själv och att hitta något slags inre lugn. Jag vet också att det kan komma att ta tid och att vi har en massa arbete framför oss, men det känns ändå någonstans som att vi är på rätt väg nu. Nya läkare, ny miljö, ny medicin. Jag läser allt jag kommer över om Borderline efter ett tips ifrån Nellies psykolog, och det gör det hela lite mer begripligt. Lite mer hanterbart. De tror nämligen på BUP att det är det som Nellie brottas med.
 
Hon har ett jävla helvete rent ut sagt och jag vill göra allt jag kan för att hjälpa henne komma igenom det. Denna underbara, intelligenta, roliga men ack så känsliga unga kvinna som jag haft äran att få sätta till världen. Henne gör jag vad som helst för. ♥
 
 
 

Om LVU, SoL och att känna sig totalt misslyckad som förälder

Jag tänkte hänga ut mig själv och mina barn lite till ikväll. Känner att det är nödvändigt. Varför då, kanske du undrar?
 
Jaa.. Skälen är flera. Förhoppingen är framför allt att fler föräldrar ska vakna upp och inse hur fort det kan gå snett om man inte ser saker för vad de är redan från början. Hur svårt det faktiskt är att vara tonåring i dagens samhälle, hur mycket tuffare det är jämfört med när vi växte upp och hur snabbt saker kan gå från ganska dåligt till riktigt jävla illa, om ni ursäktar franskan.
 
Det är så oerhört mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda när det kommer till mina stora barn. Saker jag med facit på hand tycker att jag borde ha sett mycket tidigare, sagt mycket tidigare, krävt och tagit på betydligt större allvar än vad jag först gjorde. Men jag var extremt naiv. Trodde att en normal och förhållandevis trygg svensson-uppväxt i ett alldeles jättevanligt radhus i en "bättre" stadsdel (ja, Torslanda anses på många håll vara det) var någon slags garanti för att barnen skulle vara befriade ifrån större svårigheter, alltid skulle få må psykiskt bra och att inget ont skulle kunna hända dem. Det och ovillkorlig kärlek såklart. Det borde väl räcka?
 
Så urbota korkat. Naivt och fullständigt jävla überkorkat. Nu är det som det är och det är alltid lätt att vara efterklok. Men om vår historia kan hjälpa någon annan förälder att se sin tonårings problem för vad de faktiskt är i GOD tid och verkligen ta dem på allvar, så är det värt vartenda utlämnande ord jag skriver här. Utan tvekan.
 
Och med det sagt så kör vi väl vidare..
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg så är min äldsta son på 17 år omhändertagen enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) sedan några veckor tillbaka och idag tänkte jag berätta lite mer om det för er som orkar läsa det här evighetsinlägget. 
 
Min femtonåriga dotter som jag också skrivit om tidigare bor inte heller hemma längre. På grund sitt ganska allvarliga självskadebeteende och destruktiva leverne är hon placerad på ett "öppet" ungdomshem med lättare övervakning dygnet runt av utbildade behandlingsassistenter för tonåringar med liknande problematik. Det är en så kallad SoL-placering och vad det innebär kan vi ta mer i detalj en annan gång. Men i korta drag kanske man skulle kunna säga att SoL är en frivillig variant på LVU, som alltså är nästa steg på hjälp-jag-har-misslyckats-så-in-i-helvete-som-förälder-skalan.
 
På Statens Institutions Styrelses hemsida kan du läsa följande:

"Grunden för ett omhändertagande enligt LVU kan vara

  • att den unge lever ett destruktivt liv med exempelvis missbruk eller kriminalitet (3 §, de så kallade beteendefallen) eller
  • att den unges föräldrar inte kan ge det stöd som han eller hon behöver för att få en bra uppväxt (2 §, de så kallade miljöfallen).

Missförhållandena ska riskera att skada den unges hälsa eller utveckling och frivillig vård ska inte räcka till i det enskilda fallet.väg.

Majoriteten av ungdomarna på de särskilda ungdomshem blir omhändertagna på grund av eget beteende enligt 3 § LVU.

Socialtjänsten gör en utredning om vilket behov av vård den unge har. Därefter lämnar man en begäran om tvångsvård till förvaltningsrätten som fattar beslut om omhändertagandet ."

Kevin tvångsvårdas alltså nu, mot sin vilja på ett statligt behandlingshem för pojkar mellan 16-20 år. Han har visserligen bara varit där en väldigt kort tid än så länge, men det känns faktiskt redan ganska bra och jag hoppas att detta är vändningen för honom. Det kan i och för sig bara tiden utvisa men jag har en bra känsla och massor med tillit till min son trots allt som hänt. Jag vet ju vilken potential han har, vilken fantastiskt fin kille han är och hur lätt och fort det kan gå snett om man väl börjat kana. Allting är inte bara svart eller vitt. Om det är något jag lärt mig här i livet så är det det.

Femton år gammalt foto av Kevin och mig.
 
Nedan: Mitt stora hjärta idag. 17 år gammal men alltid mitt lilla barn oavsett vad som händer. Inget kan ändra på det och det gäller alla mina ungar. <3
 
 
Med några av sina vänner från tiden på jourhem i Skåne förra sommaren.
 
Att vara frihetsberövad är mycket tuffare än man tror och att se miljön på en ungdomsanstalt i verkligheten blev ett ganska brutalt uppvaknande även för mig då jag besökte Kevin på julafton. Han tycker själv att hemmet han är på är "helt ok" även om han givetvis hellre hade befunnit sig någon helt annanstans.Du har inte mycket privatliv utöver ditt eget sovrum och reglerna på boendet kring vad du får ha och vad du får lov att göra för direkt tankarna till "riktiga" fängelser. Kevin bor dessutom på vad man kallar en låst avdelning och har väldigt lite rörelsefrihet och möjlighet till kontakt med omvärlden. Det är begränsat till några få telefonsamtal i veckan med ett ännu färre antal personer som i förväg godkänts av socialtjänst, förvaltningsrätt och ledningen på hemmet. Samma sak gäller besök som också ska bokas i förväg med personalen. Det går inte att bara komma förbi och hälsa på.

För min del som förälder är detta en obeskrivlig lättnad och ger mig en känsla av lugn och trygghet - även om jag vet att Kevin inte riktigt håller med på den punkten. Han inser dock att han är där han är av en anledning och att det faktiskt är hans egna handlingar som lett fram till detta. Han är inte bitter på mig eller någon annan och han verkar själv motiverad att göra det bästa utav situationen han nu har satt sig i. Det känns bättre än på vad det gjort på mycket lång tid. Jag är hoppfull igen. 

Fortsättning följer, som de säger. 

 

 

RSS 2.0