Eftersom vi har tömt vårt förråd till förmån för snart 15-åriga sonens önskan om privatliv, så har det hamnat en hel del prylar inne i huset istället. Flyttkartonger fulla med skit (förlåt Mikael) som maken haft svårt att slänga innan står på golven lite överallt och retar mig till vansinne. Nu har jag börjat rensa åt honom.

 

Han är lite av en teknik-nörd min man, och köper gärna nya prylar hela tiden. De gamla orkar han inte sälja, så de hamnar oftast i någon låda eller något skåp där de samlar damm tills de blir klenoder. Det känns ju jäkligt onödigt kan man (jag) tycka. Men idag satte jag mig alltså och fotade en del av eländet och slängde ut annonser på nätet. Inom bara några minuter hade jag sålt vår "gamla" projektor, och jag ringde nöjt upp maken på jobbet.

 

 

Jag: Hej älskling! Nu kommer du nog bli glad...!

 

Maken (misstänksamt): Okeeeej......?

 

Jag: Jag har sålt den gamla projektorn!

 

 

Jag: Nyss. Så nu har vi mer utrymme här hemma och en tusenlapp extra i plånboken. Bra va?!

 

Maken (i falsett): EN TUSENLAPP?! Sålde du projektorn för en TUSENLAPP?!!

 

Jag (något irriterat): Hörrududu. Nu ska vi ta och bena i den här situationen va. Om skiten hade stått kvar i skåpet här hemma, hur mycket hade du tjänat då? Va?

 

Maken (fortfarande arg): Jamen.. *mummel mummel*

 

Jag: Precis. Jag gjorde alltså dig en tjänst. Man kan nästan säga att du FICK 1000 kronor av mig nu. 

 

Maken (trött): Mmm, visst. Vi säger väl det. Men den där tusenlappen är MIN Petra - inte din.

 

 

 

Snålröv. Aldrig får man det tack man förtjänar.