Den frågan har vi väl alla fått någon gång och i mitt fall har svaret alltid varit lika självklart. Här finns inga halvtomma glas! Allt handlar om inställning - simple as that.

 

Det är möjligt att det är naivt att tänka så, till och med ohållbart i längden enligt vissa. För mig är det en livsfilosofi - en som jag kört stenhårt på så länge jag kan minnas - och kanske också någon form av överlevnadsinstinkt. Oavsett så har det fungerat för mig.

 

Varför gräva ner sig, älta och grubbla över saker som redan hänt, när du istället kan (för att använda ett av kungens numera bevingade uttryck)  "vända blad" och gå vidare! ;)

 

Nu får jag det att låta jättlätt. Det är det inte.

Även jag slår i botten först. Absolut. Men jag sitter inte kvar och väntar på att någon ska fiska upp mig. Gör man det kan man ju bli sittandes hur länge som helst! (Enligt min psykolog har jag dessutom adhd, så att sitta och vänta är inte riktigt min grej.)

 

Och vad vill jag ha sagt med hela den här harangen tro?

 

Tja. Egentligen ville jag nog först och främst ursäkta och förklara min bloggfrånvaro de senaste månaderna. Och skylla på Maken.

 

I våras deklarerade han nämligen att han ville skiljas, så jag har varit nere på botten och tyckt synd om mig själv en liten stund skulle man väl kunna säga. Det blir lätt så när någon annan fattar livsavgörande beslut utan dig - oavsett om du innerst inne också inser att det förmodligen faktiskt är rätt beslut. (Ja, nu fick han fanimej rätt igen den jäveln.)

 

Men nu är jag på väg upp igen, sedan en tid tillbaka i alla fall. Även jag har insett att detta är bäst för oss båda, och på sikt även för barnen, även om de kanske inte känner så nu. Den där klyschan "Vi var för olika" , är faktiskt inte alltid en klyscha. I vårat fall var det fakta. Det har vi nu fått bekräftat av inte mindre än TVÅ terapeuter dessutom, haha.. Den senare, på familjerådgivningen där vi nu går sade precis samma sak som psykologen som jag träffade i början av min adhd-utredning förra hösten. Att, och jag citerar: "det är ganska fantastiskt att två personer som är SÅ otroligt långt ifrån varandra i nästan alla avseenden, har lyckats hålla ihop i tretton år! Jag tycker ni ska ge er själva en klapp på axeln."

När man får höra något sådant av folk som ska vara utbildade experter på området, då känner man sig faktiskt inte så misslyckad längre. Vi kan verkligen säga att vi försökte, det gjorde vi. Och nu går vi alltså i familjerådgivning, inte för att rädda vårt äktenskap, utan för att förbättra den relation som vi alltid kommer att ha till varandra oavsett civilstånd: som föräldrar till våra gemensamma barn. De är ju faktiskt ett utav våra få gemensamma intressen!

 

Och jag tror, på riktigt att detta kommer bli hur bra som helst. Till slut.

För mitt glas är i alla fall halvfullt!