Innan jag publicerade mitt förra inlägg våndades jag något alldeles förfärligt. Det är nämligen jättesvårt att låta andra människor få se dina allra svagaste sidor. Dina fel och brister. Skavankerna som man helst vill dölja - även för sig själv i viss utsträckning.

 

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka låta texten ligga kvar särskilt länge. I samma sekund som jag tryckte på "publicera" så ångrade jag mig och ville återkalla inlägget. Men något höll mig tillbaka. För samtidigt som jag skämdes över det jag skrivit (eller snarare över hur mitt liv faktiskt ser ut) så var det en sådan oerhörd lättnad att äntligen få säga hela sanningen. Att få visa HELA bilden. För mitt/vårt liv är ju alla de andra delarna också! Allt det som skrivits tidigare med. Vartenda ord jag skrivit innan är ju också sanningen. Bara inte hela. Jag ville/orkade inte visa allt. Jag ville inte vara en sån där deprimerande människa med tråkigheter i mitt liv, som folk tycker synd om.

 

Fast så är det ju för alla. Precis alla har ju tråkigheter i sitt liv, likväl som "roligheter". Och det är inte synd om mig. Fan heller.

 

 

Jag har alltid skrivit som en form av dagboksterapi, men också för att jag är en öppen person som gärna delar med mig av mitt liv och mina åsikter. Det är skönt att ventilera och få respons helt enkelt. Det ger perspektiv på saker och ting. De senaste åren blev det dock allt svårare - vilket man märker tydligt när man tittar igenom arkivet här i bloggen och ser hur glest det är mellan inläggen sedan ett bra tag tillbaka.

 

Jag ville ju skriva om roliga vardagshändelser, positiva saker och hålla en lättsam ton i min blogg. Jag ÄR en positiv person och jag vill inte uppfattas som något annat heller. Men det blev som sagt svårt. Otaliga inlägg har påbörjats för att sedan raderas eller hamna i högen av utkast. De blev ju så deprimerande. Sånt vill väl ingen läsa! Och sånt vill jag ju för tusan inte skriva! 

 

Men nu har jag liksom kommit till en gräns. Jag MÅSTE få skriva av mig. Annars blir jag knäpp snart. (Ok då - knäppare.) Och jag känner mig som en hycklare. Att från och med nu vara helt ärlig och våga skriva öppet om det som är jobbigt i mitt liv, såväl som det som är roligt är ett stort steg för mig och jag hoppas att ni fortsätter läsa i alla fall. Även om det inte alltid är så jävla kul.

 

Kram på er!