Dagboksanteckning från dagarna innan julafton:

"Jag känner mig trött, maktlös och trasig. Denna december månad har varit vidrig hittills. Ett svart och miserabelt hål. Kevin fyllde år häromdagen och jag låg i min obäddade säng och bara grät i ett dygn. Var helt oförmögen att ta mig för något över huvud taget. Min förstfödde sons sjuttonde födelsedag och jag hade ingen aning om var han befann sig, med vem eller i vilket skick han var. Varje förälders mardröm. En mardröm som inte går att vakna ur. Som aldrig tycks ta slut.

Han sms' ar, säger att han är med vänner i Göteborg och att det inte är någon fara. Att han vill att jag ska veta att vad som än händer så älskar han mig och sina syskon över allt annat. "Glöm aldrig det mamma" - säger han.. Och att jag inte ska oroa mig. Han kan ta hand om sig själv och behöver inte någon annan. Han lever livet nu. Party hela tiden, snabba lätta pengar och inget tråkigt Svenssonliv med en massa måsten.

Men det är inte sant. Sanningen är att han använder massa jävla droger igen, umgås med kriminella, mår långt ifrån bra och att han inte alltid har tak över huvudet på nätterna. Jag vill skrika ut min ångest över hustaken. Det är ju för helvete december och minusgrader vissa nätter! Han hade sovit i ett förråd en natt sade han. Frusit så kroppen värkte trots långkalsonger och flera lager kläder. Var orolig för tårna på sin ena fot. Hade ingen känsel i dem längre.

Men han vägrar komma hem när jag bönar och ber.. Han ska knarka ihjäl sig säger han. Orkar inte bli vuxen. Det är för mycket ansvar och krav. Han låter så tonlös. Så resignerad."

Mitt barn. Min underbara fina lilla pojke med det spjuveraktiga leendet, de glittrande blå ögonen och de milslånga svarta fransarna. Kom att tänka på hur mycket han avskydde dem som liten och försökte klippa av dem med en nagelsax för att folk skulle sluta kommentera dem. Log för mig själv genom tårarna innan jag började skaka av gråt igen. Känns som om jag inte gör annat längre.

Undrade om han frös. Om han var hög i detta nu. Om han också grät. Om han hade någon hos sig eller om han var helt ensam. Hoppade högt varje gång telefonen ringde. Funderade över om han hade kvar sitt ID-kort i fickan. Så att de kunde kontakta mig om det värsta skulle hända.

Polisen letar efter honom. Jag har äntligen med hjälp av en helt fantastisk socialsekreterare på Tjörn fått gehör för min oro. Kevin är "lyst" och ska omhändertas enligt LVU då han anses vara en fara för sig själv. Han håller inte med alls. Han förstår inte varför. Han har ju inga problem. Han har verkligen inte det. På hedersord. Han knarkar inte. Inte knarkar-knarkar.. Absolut inte! Han "använder" förvisso ibland - men det är ju inget missbruk liksom.

.........

Inte ens den kvällen han slutligen grips av polisen med både metaamfetamin, ecstacy och enorma mängder alkohol i kroppen medger han att det skulle vara något bekymmer. Han har inte tagit något! Bara druckit lite.

Han körs direkt i polisbil till ett behandlingshem mitt i natten. Jag får prata med honom först dagen därpå och inte ens då vill han erkänna att han rört några droger. Allt är ett missförstånd. Socialen och polisen vill bara sätta dit honom. Han svär. 

Jag tror honom. Jag gör verkligen det.

I två minuter tror jag honom. För att jag vill tro honom. Jag vill inget hellre. Allt är ett missförstånd. Det är klart att det är. Jag skäms för att jag överreagerat och för att jag utsätter min son för den här fruktansvärda häxjakten. Han borde ju inte ens vara där, på ett sådant ställe. Han hör inte hemma där. Vad tänkte jag??

Så får jag prata med en av behandlingsassistenterna igen. Han läser sakligt upp resultaten från Kevins drogtester för mig. Talar om för mig att jag ska vara glad att mitt barn fortfarande lever. Han kunde lika gärna varit död nu. Men han lever. Och jag får träffa honom på julafton - även om det bara är två timmar i ett besöksrum på ett behandlingshem.