"Förr såg du ung ut"

Igår fyllde jag år.
37 närmare bestämt. 
Eller "nästan 40" som mina ungar säger. (Det är då mitt fuckyou-finger på vardera hand åker upp bakom ryggen på dem och jag tänker att jag borde få åldersavdrag för det.)
 
Det är ju inte det att jag lider något oerhört av åldersnojja egentligen. Nej. Men den börjar bli påtaglig - det gör den. Och jag är själv HÖGST medveten om att jag är betydligt närmare fyrtio än trettio. No need to rub it in liksom.. Jag kan faktiskt räkna. 
 
Firade min födelsedag i all stillhet med några av mina allra närmaste och tillbringade sedan natten hos min lillasyster i Kinna. Samma syster som för övrigt påpekar lika ofta som mina barn att jag blivit så hiiiimla gammal nu. 
 
Jag ska inte skriva här vad jag gjorde med hennes tandborste när hon sov. Men jag tror att jag borde få åldersavdrag för det också.
 
Hur som haver.. Anledningen till att jag sov över hos syrran var framför allt att jag skulle åka och hälsa på Kevin på behandlingshemmet idag och att det ligger åt ungefär samma håll. Jag skriver ungefär samma håll. Fast det är ännu längre bort. Lååångt bort. Typ vid vägs ände. Faktum är att orten där behandlingshemmet ligger är så jäkla långt ut på landet att jag och syrran varje gång vi åker dit tror att vi har kört fel. Trots att det inte ens varit några avfarter de senaste milen. Bara kalhyggen och åkrar. Väldigt strategiskt ur rymningsperspektiv tänker jag. Om någon av de intagna pojkarna mot förmodan skulle lyckas sticka därifrån så är risken större att de svälter ihjäl än att de hittar någon form av civilisation första veckan. 
 
Plötsligt ropade syrran euforiskt: "Den där ladan känner jag igen!!" 
Och jag svarade jakande att den de facto påminde väldigt mycket om en lada som vi såg förra gången vi åkte till Kevin. Så då "visste" vi att vi var på rätt väg ändå.
 
Väl framme fick jag åter igen två ynka timmar i ett besöksrum med min son. 
Det går inte att beskriva hur blandade känslor det är. Man vill så himla mycket på en gång! På så kort tid. Och det är så mycket intryck.
 
Han är så lång! Kan han verkligen ha vuxit ännu mer sedan sist vi sågs? Och så smal. Jag blir orolig och undrar om han äter ordentligt. Plockar genast fram fikan vi har med oss. 
 
Kan inte sluta dra honom intill mig och krama om honom gång på gång. Han låter mig hållas ungefär sjuhundra gånger, men tillslut säger han vänligt men bestämt att "Ok, morsan. Nu räcker det." Och så flinar han mot mig.
 
 
 Vi pratar och pratar och pratar, och tiden går alldeles för fort. Han berättar om sina dagar på behandlingshemmet, hur annorlunda han tänker nu när han börjat bli "ren", om saker som hände innan han åkte fast - som jag egentligen inte vill höra, fast jag vill på samma gång. Och åter igen tackar jag min lyckliga stjärna för att Kevin äntligen är på ett tryggt ställe långt ifrån allt det där overkliga, som ingen sjuttonåring borde ha uppevt.. Tänker att i vissa avseenden är han bara ett barn, men i andra är han sorgligt nog mycket mer härdad än många vuxna jag känner. Inklusive mig själv. Det är så fel.
 
Han berättar att personalen på boendet faktiskt är "rätt schyssta" och att en av vårdarna som inte jobbade just idag till och med hade bett Kevin hälsa till mig då han hört att jag skulle komma.
 
- Vaddå, känner du min mamma? hade Kevin frågat
- Nej, men hon verkar bara så himla trevlig. Du kan väl hälsa ifrån Daniel? hade han fått till svar
 
Hur gulligt var inte det då? :)
 
Så var det dags att säga hejdå för denna gången och tre timmars bussresa tillbaka till Tjörn låg framför mig. Man hinner grubbla mycket på tre timmar, och det gjorde jag.
 
Men framför allt så läste jag på grattiskortet som Kevin gett mig tillsammans med en chokladkartong i födelsedagspresent och funderade över hur mycket botox jag borde unna mig själv nästa löning egentligen. 
 
"Grattis mamma.
Förr såg du ung ut. Inte längre"
 
 
 
Jag skyller i alla fall varenda jävla rynka på mina tonåringar...!! Bara så ni vet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
BOSSR
2016-01-09 @ 22:44:59

För det första behöver du inte vara nojig om din ålder.... Tvärtom.....du är ju görsnygg och dessutom mogen på många sätt, din pojk verksr trevlig ochhoppas han kommer hem ordentlig,,,så småningom...Bosse

Anonym
2016-01-09 @ 23:16:31

Hi hi älskade Kevin. Nog för att man vill att dom ska va ärliga, men. ..Gött att se honom. Han är så himla fin. Hoppas allt ordnar sig. Kram Helen <3

Svar: Tack fina Helén <3 Stor kram till dig och Karolina!
Petra

helen
2016-01-10 @ 18:11:10

har din pojke någon flickvän ute som han kanske längtar efter, Hon kanske ger honom uppmuntring att sköta sig så att allt går bra. Dina ord är bra skriva Petra. Läst din blogg sen start och modig
är du som vågar stå för att du tycker och hur du mår. / din stora fan/beundrare

Svar: Oj - tack snälla för de orden! Vad fint sagt. Känner vi varandra?Ja, jag kanske får skäll av honom nu för att jag skriver det här - men det finns en tjej i Kevins liv som jag tror betyder lite extra för honom. ;) Men jag är som sagt bara hans mamma så jag får sällan veta allt, hihi.
Petra




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0