Självmedicinering
Hälsade på äldsta dottern idag igen. Det var ingen bra dag och besöket slutade med att jag mer eller mindre flydde därifrån med tårar som strömmade ner för kinderna. Grät nästan hela vägen hem och var tacksam för att det redan börjat skymma ordentligt ute så ingen såg mitt rödstrimmiga ansikte i mörkret.
Av de ca två kilometers promenad jag har hem till mig ifrån Nellie, ligger den sista kilometern i totalt beckmörker. Det är en sträcka helt befriad ifrån gatubelysning så ficklampa och reflexer är ett måste. Speciellt då man går halva vägen längs en 70-väg utan gångbana/trottoar där kurvorna är ganska luriga och förarna sällan ser dig innan det är näst intill försent. Lite otäckt emellanåt. Inte mörkret utan känslan av att man när som helst kan bli påkörd om det vill sig illa.
Sist min yngsta son var här fick han bokstavligt talat kasta sig i diket för att undgå en förbipasserande bil. Föraren såg honom inte då det var mörkt som i graven ute och ungen inte satt på sig några reflexer, fast jag tjatar konstant om hur viktigt det är. Men den gången fick han sig nog en tankeställare. Själv fick jag en smärre hjärtinfarkt.
Nu några timmar senare sitter jag framför öppna spisen, med ett stort glas vin och en Quatro ifrån lokala pizzerian.
Självmedicinering kallas det visst har jag hört - och ikväll kändes det helt rätt. Jag mår redan lite bättre och hoppas på en god natts sömn nu.
Kram på er.
Du ska inte vara ute ochgå i mörkret....ring mig istället,,,,vet inte omduhsr mitt nummet. 0703104669. Jsgkommer direkt