Måste bara visa en sak. =)

Nellie tyckte att det tog alldeles för lång tid för oss att få upp utomhusbelysningen i år, så hon dekorerade träden på baksidan med annat i stället. Och nu får vi inte sätta upp belysningen, för "då kan det bli för mycket". Haha!



Pärlplattor, smällkarameller, glitter.. KLART!

Lycka är ett barn med Aspberger!

Jag skrotar runt i pyjamasbyxor och raggsockar här hemma fastän klockan är en bra bit förbi lunch. Lyssnar på julmusik och packar ner makens grejer i flyttlådor med ena handen medans jag slevar i mig ris a´la malta med den andra. Känner mig stark och positiv idag! Det här kommer bli bra. På ena eller andra sättet.



Ikväll har vi sagt att vi ska gå med barnen på Liseberg. Finns det någon vackrare plats på jul??

♥ All kärlek ♥

Projekt hitta lägenhet går sådär... Både för mig och M.
Jag har fått erbjudande om att komma och titta på en andrahands-fyra i morgon, som jag kan hyra i minst ett år i sådana fall. Men jag vet inte. Största minuset är ju att det är i just andrahand, sedan vart den råkar ligga med.. I Högsbohöjd. Har bott där en gång i tiden (12 år sedan) och trivdes väl inte jättebra, sen så blir det ju en himla väg så länge barnen har skola och dagis i Torslanda också.

Om skolorna här har jag för övrigt en hel del att säga just nu! Eller, kanske snarare om många av de föräldrar som har barn på skolorna här. Jag fick en uppriktig chock igår efter ett samtal med rektor på den skola som ligger närmast, där mina pojkar alltså går. Eller ska jag säga har gått?

Min äldsta, Kevin som är elva år, har haft en massa problem i skolan under det gångna året. Han har varit stökig, bråkig, stört på lektionerna och haft alldeles för mycket attityd. Något som visserligen gett honom en viss status på skolan, men inte i positiv bemärkelse. Han har umgåtts med killar med liknande "problem", en hel del äldre, och de har triggat varandra. Situationen började kännas ohållbar och i höstas gav jag Kevin ett ultimatum: Skärp dig annars får du byta skola.

Han försökte till viss del att ändra på sig, det gjorde han. Men tillslut insåg både jag och Kevin att om han skulle fixa det helt och hållet så behövde han en nystart, på en annan skola där ingen visste vem han var, och där han inte hade något att leva upp till. Så jag bad rektor om hjälp med skolbyte till efter jullovet, något hon tyckte var en jättebra idé. Vi pratade om några olika skolor och bestämde oss tillslut för en som ligger i helt motsatta delen av Torslanda, där Kevin inte känner någon. Han skulle visserligen få åka buss till skolan, men det fick det vara värt.

Efter några samtal och möte med rektor och lärare på nya skolan var allt klart.
Kevin som först hade blivit fruktansvärt arg och ledsen på mig över beslutet, började prata om att det skulle bli skönt. Att han egentligen inte ville umgås med sina gamla "vänner". Att han också ville börja om.

Jag kände mig hoppfull.

Så kom samtalet från rektorn igår. Om hur föräldrar till barn på den nya skolan hade hört talas om pojken som skulle komma efter jul. Det var någon som kände någon som visste att han var en bråkstake...
Och så tog det fart. Helt sanslösa rykten, om en 11-åring och vad han påstods ha gjort! Namninsamling startades och samtal till nya rektor gjordes på löpande band. Den där pojken skulle under inga omständigheter få gå ihop med deras barn!

Jag var mållös. Tappade hakan. Blev mörkrädd. Tänkte att det här är inte sant... Vuxna människor kan inte bete sig så här...

Rektor sa: "Jag anser mig själv vara proffesionell, men jag har ALDRIG under mina 20 år i skolan varit med om något liknande - och igår grät jag. Vi KAN bara inte sätta Kevin i den skolan nu. Det vore att kasta honom åt vargarna."

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Luften har gått ur mig igen. Jag vet att han absolut INTE ska gå i skola här i Torslanda, men det är också allt jag vet! Tankarna har kretsat mycket kring privat och internatskolor det senaste dygnet men det känns rent ut sagt för jävligt, för att inte tala om kostnaden! Jag vill ju självklart det bästa för min son, och rektor samt Kevins skolpsykolog har pratat väldigt gott om en internatskola som inte ligger allt för långt bort... Men det känns helt overkligt. Han är elva år. Elva.

Det är väl lika bra att gå ut med det nu. Maken och jag ska separera.

Allt är ganska rörigt. Vi har varit tillsammans i 8,5 år, gifta i 4,5 och har två barn ihop, men nu har vi alltså bestämt oss för att ta ut skilsmässa och flytta isär. Av flera anledningar. Grundtanken är att försöka lappa ihop vår relation genom att börja om från början. Vi ska dejta igen. Hur det kommer gå återstår väl att se.

Vi har inget sagt till barnen ännu, eftersom det inte är riktigt klart vart M ska bo. M är alltså pappa till de två yngsta. Jag har ju ytterligare två barn från ett tidigare förhållande, som jag har ensam vårdnad om och jag är nästan mest orolig för hur de ska ta detta. M har ändå funnits med i deras liv så länge nu, och jag är rädd att de ska känna sig sårade när det kommer fram att deras yngre syskon ska bo varannan vecka med sin pappa men inte de. Speciellt min nioåriga dotter Nellie, som har Aspberger och ADHD bland annat, och inte klarar förändringar särskilt bra.

Det var M som tog initiativet till separationen. Det kom inte som någon chock direkt, eftersom vi har haft ett otroligt tufft år tillsammans, men det är alltid jobbigt när någon annan tar steget innan du själv vet säkert vad du vill. Vi har pratat om att separera många gånger innan, både på mitt och hans initiativ men nu var det alltså han som tog det avgörande beslutet. Luften gick ur mig ett tag, men nu är jag på fötter igen i alla fall och har börjat ta tag i alla praktiska grejer som måste ordnas, vilket är en hel del...

Först och främst måste jag få tag i ett nytt boende. Tanken är att M flyttar ut till en andrahandslägenhet så länge, direkt efter jul och nyår, och att jag och barnen bor kvar i radhuset tills jag hittat något annat bara. Sedan flyttar M tillbaka hit.

Jag vill inte bo här egentligen, men jag vill inte heller kasta mig ut i första bästa lägenhet bara för sakens skull. Bättre då att stå ut ett tag till och försöka hitta någon mysig fyra-rummare här i närheten, så ungarna slipper byta skola. Större lär jag ju inte ha råd med. Ungarna får dela rum, eftersom de yngsta som sagt bara ska bo hos mig varannan vecka.

Usch.. Ångest ångest. Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det kommer att kännas.

Ett äldre par (ca 65-70) sitter framför mig och diskuterar.


Han: Dessa här skyltarna di hänger på barnvagnarna nu för tiden, där man kan läsa vad barnen heter...

Hon: Ja?

Han: Jag har inte sett en enda som det står Leif på!

Hon: Men det är ju inte populärt längre förstår du väl.

Han: Nähänä. Men Edith och Algot och sådana namn går bra? De är ju också gamla.

(Ung tjej på hållplatsen passerar nära bussfönstret där vi sitter)

Han: Och titta på henne där med mössan till exempel! Hon heter Svea!