Vem räknar?

Det kan ha gått en eller annan dag sedan jag uppdaterade sist, men vem räknar? Dessutom är det inte lika kul när man inte kan lägga in bilder och jag har fortfarande inte hittat den jäkla sladden till mobilen, som tragiskt nog är den enda fungerande kamera jag har just nu.

Något annat som är tragiskt är den här f***ing vintern som aldrig tycks ta slut. Jag gillar inte kyla. Jag gillar inte när det bara är ljust några få timmar om dygnet. Jag gillar inte att bli blöt om fötterna varje gång jag går igenom hallen bara för att snön under ungarnas skor har smält. Och sedan är jag jävligt less på att få dåligt samvete för att jag inte skottar utanför vårt hus också.


Detta är inte utanför oss - men det kunde varit.
(Bild stulen på worldawajjdawebben)

Hallåååååå! Jag är kvinna! Jag skottar ICKE. Okej?
Inte heller byter jag däck, lagar cyklar eller något annat som innebär olja på händerna eller skit under naglarna. Det inkluderar även trädgårds-skötsel som vissa anser vara något av en kvinno-syssla. Jag hör inte till den skaran, varför det året runt hänger blå tyg (plast?) -blommor i mina väggamplar på altanen om någon skulle undra. Väldigt classy om jag får säga det själv.. Lite trailerpark möter mormor Hulda på något vis. (Någon som ringt Sköna Hem ännu?)

Hmmm.. Vart var jag nu? Just det! Saker jag inte gör... Skit samma, jag fick nog med det viktigaste.

 

Nuuuu har jag egentid

Den här dagen (fredag) har liksom gått i ett och nu äntligen är jag helt ensam! Själv-vald ensamhet är lyx, men att behöva vänta tills klockan är ett på natten för att få känna på det kan vara lite halvkämpigt tycker jag. ;-)

Vaknade, nej fel, blev väckt halv fem i morse av Nova som vägrade inse att det fortfarande var natt och tassade ner till tv-soffan med henne för att inte väcka syrran som sovit över och låg på andra halvan av dubbelsängen och snarkade i schottistakt. Med en varm filt över mig sov jag halvt om halvt vidare på soffan (ena ögat öppet vid plötsliga ljud) medans lilltjejen kollade på Teletubbies-filmen två gånger på raken. Vips så var klockan halv sju och det var dags att väcka Nellie som ska iväg tidigast av alla i och med att hennes skola ligger i Utby. Sedan har dagen bara runnit på som sagt.

Barnen lämnades av på diverse anstalter (läs skola och dagis) och jag och syrran begav oss till hennes hemtrakter  -Kinna- för att möta mamma och storasyster Sanna. Vi hann med en räksmörgås och kaffe på byns lilla café innan det var dags att ta tag i vårt egentliga ärende som var att besöka mormor och morfars gamla lägenhet. Mormor gick bort för en tid sedan och morfar har precis flyttat in på ett äldreboende här i Göteborg, så lägenheten är fortfarande full av saker han inte kan ha kvar, som min mamma och hennes syster inte vill ha och som barnbarnen nu fick lov att se över ifall det kunde finnas något man vill behålla som minne.

Sanna räddade ett lite annorlunda, ehrm... föremål,  som höll på att hamna i sophögen och tog med det i handen när vi var klara. Det heter (hette?) Lisa - och var mormor och morfars uppstoppade undulat! En intressant syn vill jag lova, men eftersom jag bara har min mobilkamera numera och inte hittar sladden till datorn just nu så får ni se bilder imorgon istället.

Go´natt!

Keep calm and carry on

Är det inte så man säger? Gick väl sådär för mig igår kväll kan jag ju meddela då. Dagen som började så himla bra, slutade väl.... mindre bra. Typ.

Ni vet när man tror att man är stark och har koll på sina "grejer", fått mark under fötterna igen efter en personlig käftsmäll (i mitt fall separationen från maken) ... Och så räcker det med en liten, liten grej... En vindpust åt fel håll och korthuset man byggt upp rasar. Så var det för mig igår.

Fyra ungar som bråkade, internet krånglade, ena katten kom hem helt blodig efter ett slagsmål - och jag bröt ihop. Mindre smickrande men sant. Tårarna rann mer eller mindre oavbrutet i ett par timmar, och M som kommit förbi för att hjälpa mig fixa internetkabeln fick lyssna på min deprimerande monolog om vilken värdelös förälder jag varit den senaste veckan. En förälder som nätt och jämt orkar med sig själv just nu.

Jag var inte jättestolt när jag snörvlat klart, men jag var i alla fall ärlig och M lovade att backa upp mig och stötta när jag bad om hjälp. För det är jag honom väldigt tacksam, och jag hoppas verkligen att han vet vilken fantastiskt bra pappa jag tycker att han är.

Idag är tack och lov en ny dag och solen skiner. Jag surfar runt på resebyråernas hemsidor och fantiserar om azurblå, glittrande hav, stekande hetta, solstolar och paraplydrinkar.. Snaaaart ska jag boka mig en resa.

Men först ska jag koka pasta och pastasås till middag åt mig och ungarna! Livet som ensamstående mamma innebär verkligen ingen gourmetmat, det ska gudarna veta. Men tack Willys för Eldorado...

RSS 2.0