Det kan ha gått en eller annan dag sedan jag uppdaterade sist, men vem räknar? Dessutom är det inte lika kul när man inte kan lägga in bilder och jag har fortfarande inte hittat den jäkla sladden till mobilen, som tragiskt nog är den enda fungerande kamera jag har just nu.

Något annat som är tragiskt är den här f***ing vintern som aldrig tycks ta slut. Jag gillar inte kyla. Jag gillar inte när det bara är ljust några få timmar om dygnet. Jag gillar inte att bli blöt om fötterna varje gång jag går igenom hallen bara för att snön under ungarnas skor har smält. Och sedan är jag jävligt less på att få dåligt samvete för att jag inte skottar utanför vårt hus också.


Detta är inte utanför oss - men det kunde varit.
(Bild stulen på worldawajjdawebben)

Hallåååååå! Jag är kvinna! Jag skottar ICKE. Okej?
Inte heller byter jag däck, lagar cyklar eller något annat som innebär olja på händerna eller skit under naglarna. Det inkluderar även trädgårds-skötsel som vissa anser vara något av en kvinno-syssla. Jag hör inte till den skaran, varför det året runt hänger blå tyg (plast?) -blommor i mina väggamplar på altanen om någon skulle undra. Väldigt classy om jag får säga det själv.. Lite trailerpark möter mormor Hulda på något vis. (Någon som ringt Sköna Hem ännu?)

Hmmm.. Vart var jag nu? Just det! Saker jag inte gör... Skit samma, jag fick nog med det viktigaste.

Den här dagen (fredag) har liksom gått i ett och nu äntligen är jag helt ensam! Själv-vald ensamhet är lyx, men att behöva vänta tills klockan är ett på natten för att få känna på det kan vara lite halvkämpigt tycker jag. ;-)

Vaknade, nej fel, blev väckt halv fem i morse av Nova som vägrade inse att det fortfarande var natt och tassade ner till tv-soffan med henne för att inte väcka syrran som sovit över och låg på andra halvan av dubbelsängen och snarkade i schottistakt. Med en varm filt över mig sov jag halvt om halvt vidare på soffan (ena ögat öppet vid plötsliga ljud) medans lilltjejen kollade på Teletubbies-filmen två gånger på raken. Vips så var klockan halv sju och det var dags att väcka Nellie som ska iväg tidigast av alla i och med att hennes skola ligger i Utby. Sedan har dagen bara runnit på som sagt.

Barnen lämnades av på diverse anstalter (läs skola och dagis) och jag och syrran begav oss till hennes hemtrakter  -Kinna- för att möta mamma och storasyster Sanna. Vi hann med en räksmörgås och kaffe på byns lilla café innan det var dags att ta tag i vårt egentliga ärende som var att besöka mormor och morfars gamla lägenhet. Mormor gick bort för en tid sedan och morfar har precis flyttat in på ett äldreboende här i Göteborg, så lägenheten är fortfarande full av saker han inte kan ha kvar, som min mamma och hennes syster inte vill ha och som barnbarnen nu fick lov att se över ifall det kunde finnas något man vill behålla som minne.

Sanna räddade ett lite annorlunda, ehrm... föremål,  som höll på att hamna i sophögen och tog med det i handen när vi var klara. Det heter (hette?) Lisa - och var mormor och morfars uppstoppade undulat! En intressant syn vill jag lova, men eftersom jag bara har min mobilkamera numera och inte hittar sladden till datorn just nu så får ni se bilder imorgon istället.

Go´natt!

Jag vet inte om det är jag som är omogen eller om det är min elvaåring som har väldigt vuxen humor - men hur som helst så har vi insett att vi skrattar så vi gråter åt samma saker. Go figure.

En av mina absoluta favorit-komiker är Johan Glans, och jag kan titta på hans DVD "World tour of Skåne" gång på gång för att skratta mig harmynt, utan att någonsin tröttna. Han är så sjukt jäkla rolig och hans skämt är oftast klockrena! Det lite lustiga är att även min elvaåring skrattar så tårarna rinner. Speciellt åt den delen som är med ca 40 sek in på klippet nedan, haha.

Är det inte så man säger? Gick väl sådär för mig igår kväll kan jag ju meddela då. Dagen som började så himla bra, slutade väl.... mindre bra. Typ.

Ni vet när man tror att man är stark och har koll på sina "grejer", fått mark under fötterna igen efter en personlig käftsmäll (i mitt fall separationen från maken) ... Och så räcker det med en liten, liten grej... En vindpust åt fel håll och korthuset man byggt upp rasar. Så var det för mig igår.

Fyra ungar som bråkade, internet krånglade, ena katten kom hem helt blodig efter ett slagsmål - och jag bröt ihop. Mindre smickrande men sant. Tårarna rann mer eller mindre oavbrutet i ett par timmar, och M som kommit förbi för att hjälpa mig fixa internetkabeln fick lyssna på min deprimerande monolog om vilken värdelös förälder jag varit den senaste veckan. En förälder som nätt och jämt orkar med sig själv just nu.

Jag var inte jättestolt när jag snörvlat klart, men jag var i alla fall ärlig och M lovade att backa upp mig och stötta när jag bad om hjälp. För det är jag honom väldigt tacksam, och jag hoppas verkligen att han vet vilken fantastiskt bra pappa jag tycker att han är.

Idag är tack och lov en ny dag och solen skiner. Jag surfar runt på resebyråernas hemsidor och fantiserar om azurblå, glittrande hav, stekande hetta, solstolar och paraplydrinkar.. Snaaaart ska jag boka mig en resa.

Men först ska jag koka pasta och pastasås till middag åt mig och ungarna! Livet som ensamstående mamma innebär verkligen ingen gourmetmat, det ska gudarna veta. Men tack Willys för Eldorado...

Har varit på ännu ett möte angående Kevins skolgång idag. Denna gången på Mossbergska, skolan som Nellie går på sedan en termin tillbaka. Och där fick jag beskedet att Kevin är välkommen att börja hos dem! Underbart goda nyheter!!!

Mossbergska är alltså en liten skola för barn med speciella behov. Inte en särskola - utan något lite mer i stil med obsklasserna som fanns när jag växte upp. :-) Fast ändå inte. Men det var den närmaste liknelse jag kunde komma på, nu när så många undrar vad det är för typ av skola.

De har fyra eller fem klasser, där barnen inte är indelade i åldersgrupper utan istället efter diagnos eller problematik, vilket innebär att Nellie och Kevin alltså inte kommer hamna i samma klass. Och all personal på skolan är specialutbildad inom "neuropsykiatriska funktionshinder" som det så fint heter och som innefattar aspberger, adhd, trotssyndrom osv... Hänger ni med nu?

Jag kan inte ens beskriva lättnads-känslan som börjat sprida sig i min kropp, och just nu TROR jag verkligen att 2010 blir vårt år!

Mitt CV om du vill ha med mig på resan.

- Duktig på att hämta drinkar och öl i baren om jag inte fyllesomnat innan.

- Om parasollerna är slut vid poolen, så kan jag ställa mig och skugga din solstol, då jag är ganska bred....axlad.

Du behöver inte oroa dig för att inte få någon solstol på förmiddagen för alla tyskar,ryssar och engelsmän har tagit dom innan du hunnit ner till poolen, därför att jag har troligtvis somnat på en kvällen innan och då är det bara för dig att sparka ner mig på marken,oroa dig inte för mig- jag har sovit på konstigare ställen.

- Chanserna att bli gudmor ökar drastiskt för dig.

- Vi kan få Lollo (lillasyster) att köra oss till och ifrån flygplatsen + att sitta barnvakt åt ALLA dina barn...

- Jag bjuder givetvis på alla drinkar på flygplanet..och maten..

- ... och transport till och ifrån hotellet..

Så, det var nog allt. När åker vi min BFF?? :D

I fredags fyllde jag år, 31 - jajks!
Det firade jag med några goa fina tjejkompisar, smörgåstårta och vin hemma hos mig. Hur mysigt som helst! Vi var 15 fnissiga flamsiga tjejer som alla är väldigt olika men ändå har galet kul ihop. En del har jag känt i tjugo år medans ett par vänner tillkommit på sista tiden, och jag upphör aldrig att förvånas över hur himla fina och omtänksamma de är allihopa. Världens bästa! Jag tänker hela tiden på hur lyckligt lottad jag är som har dem omkring mig.

Hade gärna velat lägga ut bilder från kvällen i fråga, men eftersom min kamera valde att dö lagom till jul så får ni föreställa er scenariot istället. =)

Jag fick massor av roliga födelsedagspresenter, choklad och blommor (Tulpaner - jag älskar tulpaner!) , men den bästa presenten av dem alla var så fantastisk att jag fortfarande har svårt att finna ord. Och DET mina vänner händer inte ofta, haha! Det var min supersöta lillasyster som tagit initiativet till just denna presenten och fått med flertalet av mina tjejkompisar på den. Håll i er nu så ska ni få veta......

Jag fick ett presentkort på Ticket resebyrå!!!!!!!! Wiiiiiieeeeeee!!!!!!!
GALET roligt!!!!! Bästa presenten ever - utan tvekan! Jag ska ut och resa i vår! Sol och värme here I come!!! Och av min lilla fina mamma fick jag dessutom fickpengar till resan, så allt är liksom redan ordnat. Jag kan inte sluta le.... =)

Fasiken. Nu har jag inte bloggat på evigheter, och det är inte för att jag inte vill eller orkar, utan snarare för att jag inte vet om jag vågar.. Det mesta i mitt liv kretsar ju kring min och makens separation just nu och den berör ju alltså inte bara mig och mitt privatliv utan även hans och framförallt barnens. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva då utan att trampa någon på tårna. Fast gud ska veta att jag skulle må bra av det själv!

Så nu går jag här i valet och kvalet. Ska jag lägga ner den här bloggen nu? Starta en ny helt anonym istället, där jag kan skriva precis vad som faller mig in och vad som far genom huvudet? Eller ska jag bara skriva här och försöka att inte lämna ut någon för mycket? Det är ju trots allt MIN blogg.