Jag skrotar runt i pyjamasbyxor och raggsockar här hemma fastän klockan är en bra bit förbi lunch. Lyssnar på julmusik och packar ner makens grejer i flyttlådor med ena handen medans jag slevar i mig ris a´la malta med den andra. Känner mig stark och positiv idag! Det här kommer bli bra. På ena eller andra sättet.



Ikväll har vi sagt att vi ska gå med barnen på Liseberg. Finns det någon vackrare plats på jul??

♥ All kärlek ♥

Det är väl lika bra att gå ut med det nu. Maken och jag ska separera.

Allt är ganska rörigt. Vi har varit tillsammans i 8,5 år, gifta i 4,5 och har två barn ihop, men nu har vi alltså bestämt oss för att ta ut skilsmässa och flytta isär. Av flera anledningar. Grundtanken är att försöka lappa ihop vår relation genom att börja om från början. Vi ska dejta igen. Hur det kommer gå återstår väl att se.

Vi har inget sagt till barnen ännu, eftersom det inte är riktigt klart vart M ska bo. M är alltså pappa till de två yngsta. Jag har ju ytterligare två barn från ett tidigare förhållande, som jag har ensam vårdnad om och jag är nästan mest orolig för hur de ska ta detta. M har ändå funnits med i deras liv så länge nu, och jag är rädd att de ska känna sig sårade när det kommer fram att deras yngre syskon ska bo varannan vecka med sin pappa men inte de. Speciellt min nioåriga dotter Nellie, som har Aspberger och ADHD bland annat, och inte klarar förändringar särskilt bra.

Det var M som tog initiativet till separationen. Det kom inte som någon chock direkt, eftersom vi har haft ett otroligt tufft år tillsammans, men det är alltid jobbigt när någon annan tar steget innan du själv vet säkert vad du vill. Vi har pratat om att separera många gånger innan, både på mitt och hans initiativ men nu var det alltså han som tog det avgörande beslutet. Luften gick ur mig ett tag, men nu är jag på fötter igen i alla fall och har börjat ta tag i alla praktiska grejer som måste ordnas, vilket är en hel del...

Först och främst måste jag få tag i ett nytt boende. Tanken är att M flyttar ut till en andrahandslägenhet så länge, direkt efter jul och nyår, och att jag och barnen bor kvar i radhuset tills jag hittat något annat bara. Sedan flyttar M tillbaka hit.

Jag vill inte bo här egentligen, men jag vill inte heller kasta mig ut i första bästa lägenhet bara för sakens skull. Bättre då att stå ut ett tag till och försöka hitta någon mysig fyra-rummare här i närheten, så ungarna slipper byta skola. Större lär jag ju inte ha råd med. Ungarna får dela rum, eftersom de yngsta som sagt bara ska bo hos mig varannan vecka.

Usch.. Ångest ångest. Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det kommer att kännas.

Ett äldre par (ca 65-70) sitter framför mig och diskuterar.


Han: Dessa här skyltarna di hänger på barnvagnarna nu för tiden, där man kan läsa vad barnen heter...

Hon: Ja?

Han: Jag har inte sett en enda som det står Leif på!

Hon: Men det är ju inte populärt längre förstår du väl.

Han: Nähänä. Men Edith och Algot och sådana namn går bra? De är ju också gamla.

(Ung tjej på hållplatsen passerar nära bussfönstret där vi sitter)

Han: Och titta på henne där med mössan till exempel! Hon heter Svea!