Har haft en lugn och skön helg med tvätt, packning och "grann-häng".


Goa´grannarna Helena och Johanna vid ljugarbänken (även kallad vinpimplarbänken) på Runslingan 195-197.

Ändå lyckas jag med konsttycket att stressa upp mig själv till max idag. Har packat och packat om min resväska tre eller fyra gånger nu och det känns ändå inte bra! Samma visa varenda jäkla gång jag ska ut och resa. Jag blir superstressad av att behöva fundera ut i förväg vad fasiken jag ska ha på mig under en hel vecka. Jag klarar ju liksom knappt av att välja till EN dag i taget.. Och även om jag lägger fram kläder kvällen innan så är det ändå inte de plaggen jag vill ha när jag vaknar. "Jag är ingen maskin - jag är kvinna!" som Susanne Reuter så klockrent vrålade i Yrrol. =) Precis så.

Och som om inte DET var nog, så ska jag välja och packa ner kläder till fyra barn med! Fast det är i ärlighetens namn betydligt lättare. Och så känns det bättre för mitt psykiska välbefinnande att slippa hoppas att de fått med allt de behöver. Stora N som har Aspberger har förvisso järnkoll, hon hade fixat det galant, men där vill jag ändå vara med och övervaka åtminstone för att slippa allt för spejsade klädkombinationer (typ randiga tights, rutig kjol och prickig top - gärna i regnbågens alla färger - för att hon "blir glad av det"). Det är okej att hon kallas för "Runslingans Peter Siepen" här hemma, men på semestern vill jag gärna tona ner det lite grann i alla fall.

Och min resväska som jag pimpat så fint fick bli Makens resväska istället och vice versa. Jag fick inte plats med mina grejer. Varför görs det aldrig rejäla väskor nu för tiden? Nä, tacka vet jag de diarrébruna skinnresväskorna morsan och farsan hade när jag var liten, däri fick man plats med halva hemmet plus lite till. Undrar vart de tog vägen?

Nu får jag nog snart gå ner och packa om skiten en femte gång. Haj!