Jag klarar inte av det här! Att inte prata menar jag. Jag håller på att gå in i en djup depression nu, det är helt säkert!

Såna som jag mår psykiskt dåligt av att inte kunna prata. Det är lika viktigt för mig som att andas.. typ.

Nova släpade in en lerig Leif (vår katt) och lade honom i min nytvättade vita vardagsrumssoffa igår kväll.. Jag glömde bort att jag inte kunde gorma och öppnade munnen för att göra det ändå - det enda jag fick ur mig var något slags målbrottsliknande frustande som slutade i ett gällt pip.

Då vek sig alla mina fyra barn dubbla av skratt och jag låste in mig på dass en stund.




Idag känns inte som att det kommer bli så mycket bättre.

Jag ska vara hos läkaren vid halv tre, för att se om de inte har uppfunnit någon magisk mirakelmedicin mot inflammerade stämband. Har de inte det tänker jag råka "glömma" mina barn i väntrummet när jag går hem.