Jag har ett par, tre stycken själv faktiskt. Kanske fler om man börjar räkna.

Men vad är det som utmärker en fobi egentligen? Och vad exakt är det som särskiljer fobier ifrån vanliga obehagskänslor? Jag är genuint intresserad av svaret om någon råkar sitta inne med det.

 

Jag är till exempel löjligt rädd för höga höjder. Åker inte Pariserhjulet ens om jag får betalt men flyger trots allt med flygplan på semestern (främst av praktiska skäl så som restid). Så då kanske det inte räknas som en fobi i alla fall?

Jag skriker högt om jag ser en orm på stigen framför mina fötter när jag är ute och går, tätt följt av hysteriska fnitter-anfall och eventuellt ofrivilligt urinläckage ;) . Men det hindrar mig ändå inte ifrån att ta samma väg nästa dag.

Men.. så har vi BLOD. Det finns inget som skrämmer mig lika mycket som blod. Inget som får mig att handla lika ologiskt, omoget eller som får mig att bli lika panikslagen som apatisk!

Och jag har ingen som helst förklaring till varför jag reagerar så. Jag vet bara att jag alltid har gjort det och förmodligen alltid kommer att göra det - och det är oerhört frustrerande.

 

 

En droppe blod är allt som krävs för att jag ska svimma av och falla handlöst till marken. Ibland behövs inte ens en droppe - det kan räcka med en röd strimma i huden på fingertopppen och min livliga fantasi.. Sen är det kört. 

 

När jag var yngre trodde jag att det skulle "växa bort" med åren. Det fanns väl inga vuxna som svimmade vid åsynen av blod, eller?

Tids nog insåg jag att så visst var fallet ändå. Det finns massor med vuxna som svimmar vid åsynen av blod. Och jag är en av dem.

 

Trots fyra förlossningar och X antal år med månatliga kvinnliga "besvär" senare, så är min fobi (för det här vet jag med säkerhet att det är en fobi) fortfarande kvar, totalt obotad och ett lika stort jävla handikapp nu som då. Både för mig själv och i viss mån även för min omgivning.

 

När barnen slår sig får de plåstra om sig och tvätta sina skrubbsår själva - annars svimmar den här mamman. När de ska ta spruta eller sy stygn hos doktorn får den här mamman inte vara med i rummet - för sjukvårdpersonalen kan inte ta hand om henne också, säger de. När äldsta dottern opererade bort halsmandlarna och vaknade upp ur narkosen med blod rinnandes ur näsan, tuppade den här mamman av igen. Ramlade baklänges och slog huvudet i en instrumentvagn, fick hjärnskakning och en egen sjuksäng på Östra.

 

Joråsåatteh...

 

Det är som en enda lång följetång. Men vid det här laget är barnen ganska vana och väldigt duktiga på att ta hand om både sina egna likväl som mina eventuella sår och stick. Och själv är jag så van vid det välbekanta surret i huvudet som brukar föregå mina svimningar att jag snabbt som attan brukar försöka lägga mig raklång på något hyfsat bekvämt ställe. Detta för att slippa ramla ihop på trottoarer och annat, få fula bulor och/eller som jag nämnde tidigare; hjärnskakningar. Bättre att ligga steget före liksom. :) I nio fall av tio svimmar jag alltså oavsett om jag ligger eller står, men jag slipper slå mig så jäkla illa om jag intar den förstnämda positionen. 

 

Så gjorde jag även häromdagen, vid ett litet olycksfall hemma i köket.

Där stod jag i godan ro och klyftade citroner när knivjäveln slant och bladet sjönk in i mitt blekfeta pekfinger!

Snabbt som attan slängde jag ifrån mig kniven, gjorde ett Patrik Sjöberg-liknande språng i luften och lade mig raklång på parketten nedanför diskbänken för att invänta resten av händelseförloppet.

 

Precis då, i detta ögonblick kommer 12-åringen och några av hennes nya klasskamrater in genom ytterdörren..

Vårt kök och vår hall har mer eller mindre öppen planlösning, så det första tjejerna får syn på är alltså mig, liggandes raklång på köksgolvet, ynkligt snyftande och med vänster arm maniskt uppsträckt i luften för att hindra blodet från att börja flöda sådär ymnigt som jag inbillar mig att det ska göra.

Jag ser inte tjejerna, men jag hör min 12-åriga dotters trötta presentation av vårt hem - och mig: