Det har varit mycket med det jordiska på sistone, så tidigare ikväll kände jag att jag bara behövde komma ut i slingan och andas frisk luft en stund, innan jag blev alldeles knäpp. Min fina vän Norrländskan följde med i spåret och höll mig sällskap samtidigt som vi körde lite terapi-snack. Gud vad förlösande det är med promenader när man är lite uppriven! (Ja, promenader. Du trodde väl föri jissenam inte att vi sprang?!)

 

I alla fall så gick vi där och ältade saker fram och tillbaka när Norrländskan gav mig en av de absolut finaste komplimanger jag någonsin fått.

 

Hon sade att hon höll på att läsa Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, och att hon "..ta det här på rätt sätt nu Petra..."  tänkte på MIG när hon läste om mormor.

Hur kan man inte ta det på rätt sätt undrar jag?!

Det var det finaste någon har sagt till mig på länge. Läs boken så förstår du varför.