Det finns väl ingen eller inget här i världen som kan få en att tvivla så på sig själv, som just det här med att vara förälder. Å andra sidan så finns det väl inte heller någon eller något som kan få en att känna lika mycket kärlek och stolthet som de barn man (om man haft tur) begåvats med. Men det är långt ifrån lätt, det tycker jag vi kan enas om i alla fall.

 

Tonårsdottern och jag har varit i luven på varandra dagligen det senaste året. Jisses vad vi har bråkat! Om allt och ingenting. Tider, sysslor, kläder, pengar, mobiltelefoner, läxor, husdjur - you name it!  Det är nästan lite komiskt. Fast bara nästan. Oftast slutar det med att vi blir lika ledsna båda två och det känns så himla onödigt! Jag känner igen mig så mycket i henne, hon påminner så mycket om mig själv i den åldern. Men ändå blir det liksom fel. Jag får inte till det. Hur gör man RÄTT undrar jag?

 

Jag tänker på det där som Astrid Lindgren sade en gång: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek - så kommer folkvettet av sig själv."

 

 Jag hoppas innerligt att det stämmer. Att det viktigaste av allt är att de känner sig älskade. Att de vet att jag kan bli arg, ledsen, upprörd och skälla hur mycket som helst. Men att vad som än händer så finns jag där, och älskar dem vansinnigt när dagen är slut. Oavsett vad.