Nya tider, ny bloggportal

 
Efter mycket velande fram och tillbaka har jag beslutat mig för att byta bloggportal. Jag har hållit till på blogg.se i hela åtta år nu och känner att det kanske är dags att vidga sina vyer lite.
 
Hoppas att ni vill följa med mig! 
 
 
http://nouw.com/iconfess
 
 
 
 
Puss å kram // Petra
 
 
 
 
Allt å lite till | | Kommentera |

Om att möta sitt älskade barn i rätten

I måndags var dagen D plötsligt där. Dagen jag bävat för och våndats över hela helgen. Jag skulle möta min älskade Kevin i rätten och jag skulle svika honom. I alla fall i hans ögon. Genom att motsäga mig hans överklagan av LVU:et som utfärdades i december skulle jag såra honom något fruktansvärt. Förmodligen mer än någonsin tidigare - och den insikten gjorde mig så bottenlöst förtvivlad.
 
Jag visste redan att oavsett hur förhandlingarna i rätten skulle komma att sluta, oavsett vad utslaget blev så skulle det inte kännas bra någonstans. Det skulle inte finnas några vinnare, bara förlorare.
 
 
      

Jag mötte min advokat på Förvaltningsrätten strax innan för att sitta ned och prata igenom målet. Han undrade om jag var säker på min ståndpunkt. Om jag skulle orka stå emot när jag mötte Kevins blick i rättssalen. Jag nickade men började gråta redan då, i soffan vid kaffeautomaten med främmande människors undrande blickar fästa på mig. 
 
Hur fan skulle jag klara av detta? Att se min son i ögonen och säga att jag vill låsa in honom. För hans eget bästa. För att jag inte tror att han fixar att ta sig egenom det här på egen hand i "verkliga världen" om han får komma hem nu. 
 
Jag MÅSTE helt enkelt klara av att säga det. Det fanns faktiskt inga andra alternativ. Inte om jag ville vara säker på att få se min son fira sin artonde födelsedag utan droger i kroppen. Eller ens fira sin artonde födelsedag över huvud taget. Och inte om jag skulle kunna leva med mig själv efteråt. 
 
          
 
Måndagen den 18 januari 2016 var en av de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Och timmarna bakom de stängda dörrarna till sal 3 på Förvaltningsrätten hoppas jag att jag ALDRIG mer behöver återuppleva. 
 
Kevin fördes in i salen av två poliser när vi andra hade satt oss. Bara det kändes helt overkligt. Som en dålig film. Jag ville rusa upp ur min stol, stega fram till honom och bara krama honom så förbaskat hårt. Krama och aldrig någonsin släppa. Min advokat verkade förstå precis, lade en lugnande hand på min arm och viskade: "Sedan.. Inte nu."
 
Men det blev aldrig något sedan.
 
Efter första timman i rätten, när Kevin insett att jag inte var med honom - utan emot honom, så vägrade han möta min blick. Han satt med tröjhuvan uppdragen över huvudet och stirrade sammanbitet rakt fram i luften... Jag såg att han liksom gick in i sig själv och stängde av känslorna som så många gånger förut. Och jag grät hejdlöst. Stora tysta tårar strömmade ner för kinderna och jag hade svårt att hitta orden när jag blev hörd. Rösten bröts hela tiden och jag var långt ifrån så samlad som jag hade hoppats att jag skulle vara.
 
Det tycktes aldrig ta slut och jag svor inombords över mig själv och mitt patetiska beteende. Vem var jag att sitta där och gråta? Var det jag som blev så grymt sviken av någon jag litade fullkomligt på? Var det jag som riskerade att bli inlåst på obestämd tid?
 
Och så den i mitt huvud ständigt återkommande frågan: Vad är jag för en mamma egentligen?
 
Jag hatade mig själv där och då. Ville skrika rakt ut att jag tog tillbaka alltihop. Att allt skulle bli bra bara Kevin kom hem. Att vi visst fixar det här själva.
 
Men något inom mig höll mig tillbaka och snart var det dags för en paus så att rätten kunde överlägga. Alla fick lämna salen - även Kevin tillsammans med de två poliserna. Vi fick gå ut i samma korridor så jag skyndade fram till honom och försökte få kontakt. Ville förklara mig. Få honom att förstå mitt beslut. Säga att vad han än tror så är detta helt och hållet för hans skull. Be om ursäkt. Krama honom. Vad som helst egentligen. Det kändes så tafatt och menlöst.
 
Han gav mig bara en snabb blick, full av besvikelse och skakade sedan på huvudet. Så vände han sig bort och jag insåg att det kommer dröja länge länge, innan Kevin kan förlåta mig för detta. Om han någonsin gör det. Det kändes som om luften tog slut. Jag viskade förlåt och något annat som jag inte minns åt hans håll, innan jag rusade in på toaletten längre bort, låste dörren och snorgrät som ett litet barn. Satt ihopkurad på toalettlocket och bölade rakt ut i en hög med pappershanddukar utan någon som helst värdighet. Utan någon som helst kraft kvar i kroppen.
 
Mindre än en halvtimme senare ljöd rösten i högtalarna igen, som talade om att det var dags för berörda parter i målet att återgå till sal 3. Jag gick som i en dimma.
 
Rätten dömde till socialtjänstens (och min) fördel. Kevin bedömdes alltså fortfarande vara i behov av LVU och missbrukvård utan möjlighet att komma hem i det närmaste. Han ska fortsätta sin behandling på det hem där han bor nu tills man hittat något mer varaktigt alternativ. Det finns ett specifikt HVB-hem i åtanke som verkar helt fantastiskt, där man stannar i 6-12 månader lite beroende på resultat och framsteg, men besked om det kommer längre fram.
 
  
Kevin och jag, förra julen (2014) när saker och ting redan börjat bli riktigt illa och han var jourhemsplacerad hos min syster i Kinna.
 
 
Plötsligt var rättegången över.
 
Kevin försvann snabbt ut genom bakdörren med sin poliseskort, utan så mycket som en blick åt mitt håll och kvar stod jag med all min förtvivlan. Intalandes mig själv att detta verkligen var det enda rätta. Att Kevin en vacker dag kommer att förstå. Även om jag knappt gör det själv nu.
 
 
 
 
 
 
 

Bio-incidenten i lördags ja...

Hugo och jag sladdade alltså in på Filmstaden i sista sekunden. (Jag med en leopardmönstrad wekendväska på hjul i släptåg dessutom, eftersom jag skulle vidare hem till Tjörn på kvällen.) So far so good. Hugo försökte dock se ut som att vi inte var där i sällskap med varandra. Jag tror det var p.g.a resväskan men jag är inte helt säker så jag ska låta det vara osagt.
 
 (Notera gärna den numera obligatoriska ficklampan i min högra hand.)
 
Väl framme ska jag då hala upp plånboken för att hämta ut våra förbetalda biljetter - och inser att jag glömt kvar det jävla plånboksfanskapet i radhuset i Torslanda. En timmas bussresa bort. Och filmen börjar om exakt sex minuter och trettio sekunder enligt den svårflirtade mannen i kassan som vägrar ge mig biljetterna, trots att visningen redan är halvvägs in i reklamen, biosalongen är fullsatt sånär som på två stolar längst fram (VÅRA PLATSER!) och jag kan visa upp bokningsbekräftelsen i mailen på mobilen.
 
"Du måste dra kortet som du använde för att betala online innan för att kunna få ut biljetterna i handen."
 
 "Jo jag förstår principen. Absolut! Men nu är det ju så att min helvetes jävla plånbok med just det kortet i, ligger KVAR där jag satt när jag betalade dem. Lååångt härifrån. Då är det lite svårare se´du. Men du ser ju också att det bara är våra två platser som står kvar tomma i salongen?! Samma platser som på min bokningsbekräftelse här."
 
(Kör upp mobilen i ansiktet på mannen igen och vägrar lämna disken med den allt mer växande kön bakom oss.)
 
Samtidigt som denna diskussion pågår har jag även kontaktat min f.d svärmor på telefon. Jag vet ju att hon har extranycklar till radhuset och bor precis i närheten av exmaken. Ber henne således förtvivlat att kila över dit och leta upp min plånbok för säkerhet skull. IFALL den av någon outgrundlig anledning skulle råkat gömma sig i fodret på handväskan och jag bara inte letat ordentligt innan. (Stranger things have happened. Faktiskt.) Hon är alltså med i luren nästan hela tiden och mannen bakom disken ser måttligt road ut när jag hyssjar honom för att höra vad svärmor säger. 
 
ÄNTLIGEN kapitulerar mannen i kassan och säger med en tung suck:
 
"Okej, okej! Jag går väl in och kollar i salongen en gång till så att sätena verkligen är tomma då. Är de det kan ni smita in. Men bara för denna gången!" 
 
Så går han muttrande iväg med mig och Hugo hack i häl. Och tänka sig! Platserna VAR tomma, så vi hann precis in och slog oss ner på dem i samma sekund som filmen - Daddy´s Home - började. Woop woop!
 
 
Jag var inte ens medveten om att jag skrattade hela vägen in i salongen förrän Hugo vänligt men bestämt bad mig hålla klaffen. 
 
Jag: "Men Hugo, man MÅSTE skratta åt sådana här saker. Det är liksom så typiskt oss detta som hände och om man inte kan skratta åt eländet så får man ju nästan lust att gå och hänga sig."
 
Hugo trött: "Det får man ändå..."
 
 
Då skrattade jag ännu mer.
 
 
Ungefär halvvägs in i filmen sms´ade min helt fantastiska svärmor att hon stod utanför biosalongen med min plånbok. Så jag smet snabbt ut för att hämta den och köpte sedan med mig dricka och popcorn på vägen in igen. Hugo blev genast gladare, jag var apnöjd över att slippa åka hela vägen ut till Torslanda ännu en gång och filmen var jättekul!
 
Så - slutet gott, allting gott! 
 
 
 
 
 
 
 
Upp